Poeten

CARL SANDBURG (1878-1967) var ända fram på 1920-talet, när han var i 50-årsåldern, en litterär outsider som i vissa kretsar ansågs alltför oakademisk i andra kretsar alltför radikal eller politisk. Hans storhetstid pågick sedan fram till 1950-talet men då var det många som inte längre tilltalades av hans poetiska stil. Men på 1960-talet visade ungdomsrörelserna Sandburg stor beundran. Hans poesi lästes då i de amerikanska skolorna mer än någon annan levande författare.

Sandburg 003

Främst är han diktaren som vunnit nytt land för poesin. Hans språkton, skriver Poul Sörensen, ”rymmer både uppkäftig slang och djup och lågmäld innerlighet. Och han förmår, utan att det skorrar, att blanda båda tonfallen i samma dikt. Hans uttryck har en spännvidd, som nog övergår vilken som helst annan nutida eller forna diktares”.

Han använde ett språk som var direkt hämtat från gator och torg, hamnar och arbetsplatser. Dikternas kraftfulla formella frihet orsakade häftig debatt men gav Sandburg en ledande ställning i det litterära Amerika. Han skrev så att vanliga människor förstod och han använde slang för uppnå poetiska effekter.

Han behövde aldrig bli förklarad som sina generationskamrater bland de amerikanska poeterna; Ezra Pound, TS Eliot , Edgar Lee Masters och Robert Frost.

Omkring 1915, flyttades poesins centrum från Östkusten till Chicago och en ny tidskrift för lyrik, Poetry blev samlingspunkten. Chicago blev ungefär samtidigt utgångspunkten för den litterära rörelse man har kallat Västerns Poeter. Man skrev om tiden i tidens eget språk. Verkligheten mötte dem med en ny rytm som de måste ge uttryck för i fria versformer. Men det var inte bara något nytt, det fanns också förbindelse med traditionen. Ett namn som genast inställer sig är Walt Whitman. Han var Sandburgs idol och landets stora 1800-tals poet.

Sandburg glömde aldrig att folket består av människor. Individen står alltid i centrum. Därför skriver han inte om det komplexa USA utan om individen Chicago.

Hans personliga stil har så många skiftningar och gömmer så många röster. Han studerar världen som den är, underbar, fruktansvärd, klok, grotesk. Men han skulle aldrig komma på tanken att begära någon annan i dess ställe.

Sandburg kan vara våldsam, nästan brutal när han beskriver öden i storstaden. Han kan avslöja mänsklig nöd och förnedring så att det gör ont att läsa det, vilket väl också är meningen. Men han nöjer sig inte med att konstatera. Det är som om han stannar till alldeles i närheten redo att hjälpa till där han kan.

I poesin märker man hans hjärta slå. Det var bl. a. det som gjorde honom så populär!

CHICAGOPOET

(ur diktsamlingen Cornhuskers 1918)

”Jag nickade åt en man i högen.

Såg honom i en spegel någonstans.

Han log – det gjorde jag också.

Han rynkade buttert sin panna.

Jag gjorde likadant.

Allt jag gjorde, gjorde han.

Jag morsade och sa: ” Dej känner jag”.

Och jag ljög när jag sa det.

Åh, denna man i spegeln!

Lögnare, drömmare, skådespelare,

soldat, förgänglig älskare av förgänglighet,

åh, han ska följa mig

nedför den dunkla trappan,

när inga andra är vakna,

när alla andra är borta.

Han för sin arm under min.

Man kan ta ifrån mig allt – men inte honom.”

Översättning Birger Norman 1958

ur samlingen Himlavalv av morgondagar