I huvudet på en gammal fotbollsspelare

                                           IFK Norrköping- AC Milan 1952

Hos svenskar i Rom

Dagen därpå kom vi till Rom där vi skulle spela vår sista match på turnén, luciadagen den 13 december, mot Roma. I Roma fanns då tre svenska spelare; Sune Andersson, Stig Sundqvist och Knut Nordahl. Dagen för matchen började med ett ihållande regn. Planen var nu genomdränkt av vatten. Både fötter och kläder blev tunga i leran. Det var inte kul men matchen skulle ändå spelas. Publiken var fåtalig. Jag minns att en flygplansbesättning från SAS på en av läktarna var de enda som hejade på oss.

Ska man vara ärlig så var det spel mot ett mål matchen igenom. Man skulle kunna säga att Roma hade skotträning mot vårt mål, men vi hade ju Torsten Lindberg, en målvakt i världsklass. Jag hade spelat några matcher framför Torsten och beundrat hans skicklighet, men jag har aldrig sett honom så omöjlig att överlista som just i den här matchen. Tack vare den dåliga planen kunde vi reda ut motståndarnas anfall och gå till pausvila efter en mållös första halvlek.

Precis före pausen drabbades jag av kramp i båda benen och kunde inte ta mig in till omklädningsrummet själv. Jag blev buren på bår. Aldrig har jag haft så många läkare omkring mig som då, jag tror att det var åtta stycken. Jag fick order att lägga mig i ett badkar med varmt vatten.

Där fick jag ligga tills mina muskler mjuknade upp. En lång säsong med sjukdom och en tidigare skada hade satt i sin spår i musklerna. Efter 15-20 minuter kom ”Nalle” Halldén inrusande och skrek att vi leder med 1-0 efter mål av ”Lill-Mulle” Holmqvist Jag blev med en gång mycket piggare, klädde på mig och hasade mig ut mot planen. Jag blev stående bakom vårt mål och beundrade mina kompisars kämpainsats. Det var spel mot ett mål och de gånger vi var över mittlinjen var lätt räknade. Men det otroliga inträffade att vi vann även den sista matchen utan att släppa in något mål. Med en 1-0 vinst avslutade vi denna minnesrika turné Torsten såg ut som en enda stor lerklump, men en lycklig sådan!

Vi hade bara haft ett skott på mål under hela matchen, men det räckte. ”Lill-Mulle” fick en passning ungefär vid mittlinjen. Han spelade vänsterytter och hans styrka var att kunna skjuta hårt och långt. Han avancerade in på Romas planhalva, ca 10-20 meter, laddade för skott och sköt. Målvakten gick ut för att fånga bollen men bollen tuschade en Roma-spelare och ändrade riktning mot den andra sidan av målet. Målvakten låg i det ena hörnet och bollen i det andra.

Vår målkvot på denna resa blev förkrossande 50-3. Etiopiska landslaget kunde var stolta, de var ju ensamma om att ha gjort mål på den olympiska guldmedaljören Torsten Lindberg.

Vi trampade åter svensk mark den 15 december. Vi hade fått uppleva en fantastisk resa med många minnen och unika upplevelser i en världsdel som är helt annorlunda. Julen blev extra festlig med alla presenter vi hade med oss hem till våra anhöriga. Här fanns krokodilväskor, träarbeten i ebenholts, handgjorda skor i krokodilskinn bara för att nämna några prylar.

Ett generationsväxlingens år 1951

1951 blev ett mellanår eftersom vi fick spela ihop ett nästan helt nytt lag. En ny generation spelare var beredda att kämpa för en plats i laget. Några var unga och oerfarna egna produkter, andra var nyförvärv som just flyttat till Norrköping. Från det gamla guldlaget återstod bara Torsten Lindberg och Georg ”Åby” Ericson. Flera spelare hade gått över till proffslivet, andra hade fallit för åldersstrecket. Vi spelade 44 matcher. Av dessa vann vi 27, spelade 6 oavgjorda och förlorade 11. Målskillnaden var 119-62.

Vi spelade vänskapsmatcher mot flera utländska lag. Bland dessa fanns Portogueza från Sao Paulo, Flamengo från Rio de Janeiro, Saarbrücken från Tyskland och Partizan från Belgrad, Under en turné till Belgien och Frankrike spelade vi två matcher. Under sommaruppehållet mötte vi ett svenskt proffslandslag. Det var ett lag sammansatt av svenska proffs i utlandet som under sin semester spelade några matcher i Sverige. Det var första gången proffsen fick visa upp sig i Sverige. Tidigare hade man inte sett med blida ögon på deras medverkan. Under VM i Brasilien 1950 hade ju förbundsledningen bojkottat proffsspelarna.

Flygolyckan, Första guldet och Bröllop 1952

1952 blev ett mycket händelserikt år för både mig och föreningen. Allsvenska serien spelades som höst- och vårsäsong. Vid höstavslutningen 1951 efter 12 spelade matcher ledde vi serien. Vi hade vunnit nio matcher och spelat tre oavgjorda, vi hade 21 poäng och målskillnaden var 28-8. Optimismen var stor inför den avslutande vårsäsongen. Det gällde att vara väl förberedd och vältränad när serien började. Ytterligare en orsak till att vi gick in extra hårt för träningen var en inbjudan från Real Madrid att spela en turnering med anledning av klubbens 50-års jubileum. Deltagande lag förutom jubilaren själv var IFK Norrköping och Millonarios FC från Bogota i Colombia.

Resan till Madrid företogs med samma flygbolag som flög oss under turnén till Etiopien och Kenya. Vi fick till och med flyga med samma plan, planet hade beteckningen LN-NAE. Vi hade också önskemål om att få samma besättning som vid den förra resan. Tyvärr var den besättningen inte i tjänst den aktuella tiden. Besättningen var alltså obekant för oss. Befälhavare var kapten Morten Ree. Till sin hjälp hade han en styrman, en mekaniker, en telegrafist samt två flygvärdinnor. Mekanikern och en av flygvärdinnorna var gifta med varandra.

På vägen till Madrid stannade vi Göteborg och spelade en vänskapsmatch mot ”Änglarna” på Gamla Ullevis gröna gräsmatta den 22 mars. När vi lämnade Göteborg dagen efter hade staden inbakats i ett tio centimeters tjockt snötäcke. Det kändes skönt att få lämna ett snöigt Sverige för ett soligt och varmt Spanien. Väl framme i Madrid sken solen från en klarblå himmel. Så var det även nästa dag, men sedan började vårregnet att pina oss.

Alfredo Di Stefano

Alfredo Di Stefano vinnare av Europacupen (Champion League)  fem gånger

Vår första match i turneringen spelade vi mot Millonarios FC från Bogota med resultatet 2-2. Sedan var det dags att ta oss an självaste Real Madrid. Den matchen spelades den 1 april och vi förlorade med 1-2.Vi intog därmed jumboplatsen i turneringen. Finalen spelades mellan Real Madrid och Millonarios FC på en regntung plan. Millonarios FC segrade med 4-2 och blev därmed turneringens vinnare. En stor individuell prestation av centern i Millonarios FC blev minnet från den matchen. Vid en hörna för Real Madrid hade denne center placerat sig vi ena målstolpen. Hörnan slogs inte bättre än att han kunde ta bollen och sticka iväg mot Real Madrids mål. Ensam sprang han över hela planen och på lagom avstånd från målvakten klappade han till bollen. Den gick som en projektil in i det av regndroppar täckta nätet.

Publiken ställde sig upp och hyllade denne spelare som var helt okänd både för oss och den spanska publiken. Paraplyer, sittdynor och andra prylar kastades in på planen. Det påminde om när publiken hyllar en matador vid tjurfäktningen. Vem var då denna fenomenala lirare som hade förgyllt vår tillvaro? Ni har säkert hört hans namn många gånger under årens lopp. Han tävlar om titeln, världens bästa center genom tiderna, i konkurrens med Gunnar Nordahl. Han namn är Alfredo Di Stefano. Efter denna match blev han spanjor. Han började sin spanska karriär i Barcelona men efter en relativt misslyckad tid där kom han till Real Madrid. Vilken upplevelse för oss nordbor att få vara med om detta ögonblick när världens kanske bästa center upptäcktes.

Nalle Halldén i mitten med Ricardo Zamora till höger vid banketten i samband med jubileumsturneringen

Flygolyckan

Onsdagen den 2 april var det dags att åter vända kosan mot Norrköping och en väntande seriestart. En seriestart som kunde ha ägt rum utan vår medverkan om oturen hade varit framme. Det hade åskat och regnat de sista dagarna under besöket i Madrid. Väl ute vid flygplatsen fick vi avgångssignal och äntrade planet med en känsla av hemlängtan. Med oss hade vi många olika souvenirer som handbroderade dukar, antilopväskor, blusar och jumprar.

Vi satte oss tillrätta i stolarna och spände fast säkerhetsbältena men sedan hände ingenting. Motorerna startade inte, det var kortslutning i elsystemet. Vi fick traska tillbaka till terminalen och invänta en ny avgångstid. Kaptenen meddelade att man skulle ta hjälp av samma tekniker som SAS brukade anlita. Besättningen berättade att flygplanet hade rört sig från den plats som dom lämnat vid ankomsten. Åska och starka vindar hade tydligen flyttat planet åtskilliga meter från ursprungsplatsen. Förmodligen hade åskan slagit ner i maskinen och skadat det elektriska systemet. Med dom säkerhetsföreskrifter som finns idag tror jag inte att vi hade fått tillstånd att flyga. Efter att ha vilat i en stund i avgångshallen fick vi besked om avgång till Norrköping.

De två motorerna på vår DC 3 startades och varmkördes. Vi kände oss lugna. Vi startade hemfärden mot Norrköping vid åttatiden den 2 april och efter några timmar skulle vi åter vara hemma. Väl uppe på marschhöjd var det dags för frukost. Vi hade precis fått våra matbrickor av flygvärdinnorna när telegrafisten kom ut till oss och ropade litet nervöst att vi skulle spänna fast oss med säkerhetsbältena för vi måste nödlanda. Jag tittade ut och såg bara snöhöljda berg under oss. Jag sa till ”Zamora” Nyholm som satt bredvid mig halvt sovande;

”Du Zamora jag undrar hur han ska kunna landa”.

”Vadå”, svarade han.

”Jag menar Alperna ligger under oss. Ska han landa i uppförsbacke eller nedförsbacke?

Vad tror du?”

”Det är väl inget problem”, fick jag till svar.

Det var för tidigt på morgonen för att Zamora skulle reagera. Vad gör man när en sådan situation uppstår? Det fanns inga fallskärmar ombord! Paniken närmar sig när man sitter och funderar på hur det kommer att kännas när man tar mark och ser döden i vitögat.

Öronbedövande ljud hördes när man ökade motorvarvet på den motor som fanns på min sida. Kaptenen försökte bränna bort det elektriska felet genom att öka motorvarvet. Istället förvärrades problemet och plötsligt brast ett rör i ena motorn och olja sprutade mot fönstret där jag satt.

”Du, Zamora nu behövs det bara en gnista som tänder oljan så är vi bara aska”

”Det är väl ingen fara”, svarade den halvsovande grannen.

Telegrafisten kom utfarande på nytt och ropade att vi skulle spänna fast oss.

”Vi klarar oss inte längre!”

Jag tittade ut och såg då samma typ av alper som förra gången. Det konstiga var att ingen av oss visade någon panik. Alla satt lugna, kanske med tankar och funderingar om vad som skulle kunna hända? För tredje gången kom den norske telegrafisten ut och ropade att vi var tvungna att landa omedelbart.

”Vi klarar oss inte längre!”

Det gifta paret i besättningen, mekanikern och hans fru, kommer varandra till mötes, han från cockpit och hon från köket. De stannar upp i höjd med våra stolar, kramar om varandra och tackar för lyckliga år tillsammans. Det var en scen som gjorde starkt intryck på oss alla! Jag tittar med tårögda ögon ut genom fönstret och ser då en strand under oss.

”Zamora, jag ser vatten och en sandstrand under oss!”

”Där ser du, det är väl ingen fara”, får jag till svar.

En lycklig landning

Planet sänker sig sakta, vi vet ännu inte om landningen skall ske på land eller på vattnet. Vi närmar oss moder jord mer och mer. Jag håller koll på höjden. Jag ser att kaptenen tänker landa på vattnet. Jag rapporterar till ”Zamora” att vi närmar oss vattenytan. Vi tar spjärn med våra ben mot väggen framför oss. Planet plöjer fram på vågorna som en surfingbräda. Plötsligt kommer en svallvåg från havet och slår bort flera fönster. Vatten forsar in i kabinen. En av spelarna får panik men en riktig örfil från Torsten Lindberg gör honom lugn. Vi har redan tidigare fått besked om att vi så snabbt som möjligt ska lämna planet via den bakre dörren.

Först ur planet och i vattnet var ”Lill-Einar” Karlson. Hans ljusa kalufs lyste som ett flöte till ett metspö i de guppande vågorna. Näste man att hoppa skulle vara ”Nalle” Halldén men han vägrade hoppa i det kalla vattnet. Ett litet handgemäng uppstod mellan ”Nalle” och en besättningsman innan kaptenen visade sig och klargjorde att vi inte behövde hoppa ifrån den bakre dörren, vi skulle klara oss ändå.

”Zamora” och jag, som satt allra längst fram, blev ombedda att hoppa ut genom ett fönster i förarkabinen. ”Zamora” hoppade först.

Jag hade bestämt mig för att rädda ett par fina skor av märket Master som jag inhandlat i Ryns skoaffär på Västra S: t Persgatan i Norrköping för en summa av 98 kronor. Jag hade bestämt att dessa skor inte skulle komma i beröring med saltvattnet, min läderportfölj skulle besparas samma öde. Väl framme vid fönstret kastade jag prylarna långt upp på stranden och hoppade ner i vattnet i bara strumporna.

Vi hade ett par turister med på denna resa och när det var deras tur att hoppa föreslog ”Zamora” att vi skulle hjälpas åt att ta emot dessa två herrar vid hoppet. Jag sprang upp på stranden, tog på mig skorna och sprang tillbaka ut i vattnet, beredd att ta emot turisterna. Det var tur att vi tog tag i detta för den första killen som hoppade landade så olyckligt att han bröt benet i höjd med vristen. Vi räddade honom från att dras ut mot havet av vågorna.

I situationer, som vid denna nödlandning, är det lätt att tappa lugnet och förståndet. Man blir också efterklok. Hade vi lugnat oss något hade vi alla kunnat gå torrskodda ut på ena vingen och hoppa från en meters höjd. Planet hade dunsat emot botten och dyningarna gick inte så höga så någon risk för att planet skulle dras ut mot havet fanns inte. Jag hade kunnat rädda mina skor från att komma i beröring med vattnet.

Kaptenen hade beslutat sig för att landa på sandstranden. Biscaya är känt för sina höga dyningar. Risken för att flygplanet skulle dras ut mot havet var stor. Vid nerfärden uppstod brand i den andra motorn varför han var tvungen att landa i vattnet.

SOS hade sänts ut via nödsändare. Vi väntade på hjälp och efter någon timma kom två flygplan som cirkulerade över oss. Det var två maskiner med franska fallskärmshoppare. Bland oss fanns Einar Steen som kunde tala franska. Han började med att skriva i sanden att alla hade överlevt. Därför blev det inga fallskärmshopp. Efter ytterligare någon timma kom istället gendarmer från orten Mimizan gående på stranden. Vi redogjorde för vår situation. Vi behövde i första hand en ambulans till den skadade turisten. Vi behövde en buss som kunde ta oss till Bordeaux. Vi behövde hotellrum för natten. Flygkaptenen telegraferade till Oslo efter ett nytt flygplan för hemtransporten. ”Nalle” Halldén avböjde det erbjudandet. Han bestämde att vi skulle ta tåget tillbaka till Sverige. Det var ingenting att diskutera!

Personalen från Mimizan gav oss tips om en lämplig plats dit vi kunde bära den skadade. En skogvaktarstuga vid en skogsväg blev mötesplatsen mellan ambulansen och den skadade. Avståndet dit var ungefär två kilometer men frågan var hur vi skulle klara det utan bår. Vi hittade ett par björkträd som blev stommen och som bädd använde vi hans ytterrock. Vi var sex spelare som bar honom den långa plågsamma vägen.

Den brutna vristen gjorde sig påmind för varje steg vi tog. Ambulansen kom och han transporterades till ett sjukhus i Bordeaux. Vi gick tillbaka till haveriplatsen för att hämta våra egna tillhörigheter. Med våra resväskor travade vi sedan åter genom sanden till skogvaktarstugan där bussen skulle möta oss. Efter att ha lastat ombord vårt bagage satte vi oss trötta på bussen som skulle ta oss till Bordeaux. Nästan direkt hamnade ett hjulpar utanför vägbanan och fastnade i den lösa sanden. Vi fick lämna bussen för att hoppa in som bärgare innan vi kunde fortsätta resan mot Bordeaux där vi övernattade på ett hotell. Dagen därpå, en torsdag, skulle tågresan mot Sverige påbörjas och vi skulle vara hemma i Norrköping tio minuter över sex på lördag morgon den 5 april. När vi kom till Paris möttes vi av ett stort uppbåd journalister och fotografer. Våra ledare blev intervjuade om vad som hade hänt, hur vi hade klarat strapatserna samt skickade hälsningar med oss hem till våra anhöriga.

I de svenska tidningarna kunde vi läsa att vi var utblottade och egentligen bara hade kvar de nattkläder vi reste i. Vid ankomsten till Norrköping väntade mycket folk med bagage. Vi trodde att det var resande som skulle till Stockholm men det var våra egna anhöriga som hade kläder med sig. Nu var det ju inte så illa som tidningarna skrev, vi reste faktiskt i våra egna kläder. Några större förluster av tillhörigheter hade inte uppstått vid nödlandningen. Alla spelare var lyckligt hemma hos sina anförvanter.

Någon längre vila från fotbollen blev det inte. Redan dagen därpå, söndag morgon kl. 10.00, var det dags att möta City från Eskilstuna i en tidigare uppgjord träningsmatch. Marchen mot allsvenska guldet hade börjat. Det blev seger med 2-0.

Mycket riktigt, vi tog vi hem guldet 1952. Av 22 matcher vann vi 15, spelade oavgjort i fem och förlorade två, målskillnaden blev 50-21 och poängen 35. Malmö FF kom på andra plats med 32 poäng. Mitt första svenska mästerskap var bärgat!

1952 blev ett lyckosamt år för mig själv, mina lagkamrater och för föreningen. Att få komma till Madrid och spela mot Real Madrid var en stor sak. Att sedan klara av nödlandningen utan skador och avsluta Allsvenskan med en serieseger gav råg i ryggen.

Förlovning och bröllop

En stor del av min arbetstid vid Televerket var förlagd till telefonstationen och där fanns det gott om tjejer. Vi killar tisslade och tasslade om hur dom var och hur dom såg ut. Vi tog reda på om dom hade sällskap och om dom gick till Borgen för att dansa. Att dansa hade jag fått lära mig själv med hjälp av flickor jag dansade med. Borgen var stället som gällde för oss ungdomar. Jag tillbringade många härliga danskvällar där. Här spelade många bra orkestrar som Thore Ehrlings, Seymor Östervalls, Hasse Kahn och Alex Wislanders.

Jag kommer ihåg de kvällar när det var maskeradbal och wienerafton med smäktande wienervalser. Jag gjorde också mitt bästa för att utröna om det fanns någon telefonist i lokalen. En kväll såg jag en blond snygg tjej som jag kände igen från ”Verket”. Vi dansade, pratade och hade allmänt trevligt. Vi började hälsa på varandra på jobbet och vi träffades då och då. Jag bodde fortfarande hemma hos mamma och pappa och en dag på väg hem från stationen passerade jag en anslagstavla med bilder på årets luciakandidater. Döm om min förvåning när jag bland dessa fann tjejen jag hade umgåtts med. Det klack till i bröstet.

Jag skulle ju åka med IFK till Milano för att spela en jubileumsmatch. Min första tanke var att nu blir den där tjejen ”snodd” av någon rival men mina farhågor besannades inte, tack och lov. Istället började vi pratade om framtiden och om vad som var viktigt för oss. Vi bestämde att vi skulle tillbringa Påsken 1952 hos min syster och svåger i Säffle och att det var ett lämpligt tillfälle att förlova oss. Både Solveig och jag var väldigt blyga och vi var osäkra på hur vi skulle hantera det här med förlovning så vi drog ut på det hela. Våra värdar tog med oss på ett besök till Oslo och Holmenkollen och med skidbacken som bakgrund smusslade vi fram ringarna och trädde på dem på varandras fingrar.

Vi avslöjade inte hemligheten för våra värdar men när vi intog en måltid på Grand Hotell gick det inte att dölja de blänkande guldföremålen. Då blev det stort jubel och gratulationer från den tvåhövdade åskådarskaran.

Från förlovning till bröllop blev steget kort och vi beslutade att giftermålet skulle ske den 9 augusti 1952. Min fästmö och tillika arbetskamrat Solveig blev min hustru. Vi gifte oss i S:t Olai kyrka. Bröllopsfesten gick av stapeln i Knäppingen. Dagen efter hade IFK bortamatch mot Jönköping Södra. Jag lämnade återbud till den matchen men fick då erbjudande om att ta nattåget med sovvagn. Jag tackade nej till det erbjudandet och vår lagledare Nalle Halldén blev inte glad. Att spela för IFK Norrköping i toppen på Allsvenskan var en stor ära. Ingen spelare var beredd att lämna ifrån sig sin plats frivilligt eftersom det var hård konkurrens.

 

 

Frågan var om jag själv eller ”Nalle” Halldén skulle bestämma när jag skulle gifta mig. Om jag gifter mig en gång i livet så vill jag själv bestämma när det skall ske. Vi vann matchen mot Jönköping med 3-2 utan min medverkan så jag slapp att bli syndabock!

Jag hade fotbollen som hobby och hade aldrig en tanke på att någon gång under karriären skriva på ett kontrakt som renodlad amatör. Jag ville inte bli styrd till saker som inte kändes rätt och det är klart att ”Nalle” inte glömde min uppstudsighet.

Generationen före mig hade en helt annan situation. Konkurrensen var stenhård och det gällde att inte lämna sin plats på grund av skada eller giftermål för det fanns ingen garanti för att man fick tillbaka en lämnad plats. Då var det naturligt med bröllop när ”Nalle” bestämde!

Ett mellanår 1953

1953 hade inte samma minnesvärda upplevelser som året innan. Vi ledde allsvenskan efter höstomgången men klarade inte att försvara guldet, vi fick nöja oss med en andraplats och stora silvret. Däremot spelade vi ganska många internationella matcher.

Det började med en turné till Algeriet den 1 mars. Vi spelade vår första match i en stad som hette Bone och vi vann med 3-1 (Staden heter numera Annaba). Nästa match ägde rum på en sandplan i Alger. Att spela på en sandplan var inte riktigt vad vi hade tänkt oss eftersom både spelet och löpningen blir helt annorlunda. Som förberedelse för säsongen hemma var det ett prov utan värde men vi gjorde vad vi skulle och vann även den matchen med 3-1. Trots segrarna visade det sig att våra värdar inte var nöjda med vårt spel. Vi hade inte levt upp till förväntningarna. Man ifrågasatte till och med om vi verkligen var IFK Norrköpings A- lag. Vi blev verkligen snopna när dom krävde att få se våra pass för identifiering.

I Oran där vi spelade vår sista match och vann med 4-0 mötte vi en lirare vid namn Abderechak. En spelare som vi hade stött på tidigare när han var i Norrköping med franska laget Stade de France. I samma lag spelade då en mycket berömd center Ben Barek mera känd som ”Den svarta pärlan”.

1953 fick jag också mitt första landslagsuppdrag. Jag blev uttagen att följa med på en turné till Ungern och Spanien. Båda landskamperna slutade 2-2. Även om jag inte fick spela så var det en stor ära för mig!

Efter den allsvenska säsongen tränade vi vidare och spelade träningsmatcher långt in i slutet av november. När kylan blev för sträng fick vi hålla till i vårt ridhus och träna så gott vi kunde. Vi förberedde oss för mitt första besök i Sydamerika. Vi var inbjudna till en stor turnering i Uruguay, kallad Copa de Montevideo.

I Montevideo 1954

 

Detta år började vi träningen tidigare än normalt. Ridhusträningen blev behaglig eftersom vi skulle förbereda oss för en lång turné till Montevideo. Turnén till Sydamerika startade den 16 januari och den 25 februari skulle vi vara tillbaka i Sverige. Under sex veckor skulle vi kämpa mot verkliga storlag i Sydamerika.

För ovanlighetens skull startade vi flygresan från Norrköping med reguljärt flyg från KLM. Det var en fin gest av det holländska flygbolaget som besparade oss resan till Bromma. Efter övernattning i Amsterdam fortsatte vi resan, tillsammans med Rapid från Wien, via Lissabon, Dakar i Senegal, Recife i Brasilien, Rio de Janeiro till Montevideo. Vi fick tillbringa närmare ett dygn i luften och på flyplatser innan vi landade i Montevideo. Men nu väntade oss en härlig tid i det sommarvarma landet Uruguay.

Vårt spelprogram var mycket tufft, mellan den 25 januari och 9 februari skulle vi spela sju matcher mot verkliga stjärnlag i denna turnering. Förutom IFK deltog Rapid från Wien, Alianza från Peru, Fluminense och America från Brasilien, Luqueno från Paraguay, Nacional och Penarol från Uruguay. Penarols lag innehöll sju världsmästare från VM 1950.

Vi inkvarterades i hotell Ermitage, strax intill Playa Pocitos härliga badstrand. Truppen bestod av 17 spelare och fyra ledare. Av dessa 17 spelare var fem spelare från andra klubbar, det var Henry Andersson, Axel Färnström och Erik Bergqvist från IFK Göteborg, Ingemar Haraldsson från Elfsborg samt Arne Selmosson från Jönköping.

Samtidigt med oss befann sig den kände professorn Clarence Crawford med sitt läkarlag på föreläsningsturné i Sydamerika. Vid ett sammanträffande i Montevideo med ”Nalle” Halldén hade professor Crawford höjt ett varnande finger för bad och sol i detta varma klimat. Han menade att sol och bad skulle ta alldeles för mycket kraft ur kroppen. Det blev alltså förbud för oss spelare att sola och bada.

Det är svårt att motstå dessa varma strålar när man kommer från vintern i Sverige och hamnar mitt i i sommarvärmen. Jag tyckte själv att det borde vara bra för kroppen att få lite sol ändå. Den solningen fick ske på hotellrummet där inte någon kunde få syn på mig. Jag flyttade fram min säng till fönstret och solade mig väldigt försiktigt. Jag blev ändå solbränd och det medförde att jag som straff inte fick medverka i matchen mot Nacional. Jag fortsatte ändå med försiktigt solande. När det gällde badandet var det annorlunda, det gick inte att bada i smyg, så jag var tvungen att avstå. Vi spelare önskade inget hellre än att få bada i Rio de la Plata. Tjatet på ”Nalle” Halldén blev allt intensivare.

”Kan vi inte få bada ”Nalle”, vi har ju varit här i två veckor och inte fått ta ett enda dopp”.

En dag efter vårt träningspass på stadion beslöt ”Nalle” att vi skulle få bada på hemvägen. Vi fick order om att ha gymnastikbyxorna på under hemfärden. Vi såg fram emot att få doppa oss i böljorna. Det blev ett kort dopp för framme vid stranden meddelade Nalle att vi bara fick en minut på oss!

”Jag tar tiden och ger tecken när ni får hoppa i och när ni skall gå upp”.

Bara en minut men det var en order som alla följde, dock med litet gnäll. Skönt var det i alla fall!

                                                            Med Henry ”Putte” Källgren

Dom sju matcher vi spelade under turnén var tuffa mot svåra motståndare. Efter dom första sex matcherna hade vi ett uppehåll på nio dagar innan den sista matchen spelades den 18 febr. Det var ett välbehövligt uppehåll som vi förutom träning utnyttjade till att sola och bada.

Hemresan skulle också ske tillsammans med Rapid och eftersom dom hade ytterligare än match att spela fick vi dessutom en hel veckas semester. Jag måste erkänna att jag blev väldigt brunbränd.

En spelare från Fluminense kom en dag fram till mig och ville utröna vem som var brunast av oss. Han var brun ju från födseln men i det här fallet blev han bara tvåa! Vid hemkomsten till Sverige skämdes jag nästan för att visa mig på stan. Att vara så brun som jag var en vinter 1954 var väldigt ovanligt.

Vi vann två av matcherna mot de brasilianska lagen America och Fluminense. Vi bodde på samma hotell som brassarna och vi irriterades av deras ständiga musicerande och sambarytmer som pågick nästan dygnet runt. Det störde vår nattsömn men gav oss kanske extra krafter när vi mötte dem. Övriga matcher förlorade vi, tre med uddamål, i de andra två blev det förlust med 1-3 och 0-3. Matcherna spelades sent på kvällarna inför fullsatta läktare och i härlig värme. Dom gånger det regnade flyttades matcherna till annan dag.

På många sätt kunde vi se skillnaden mellan oss amatörer och de proffslag vi mötte. När det gällde hantering av skador till exempel. Vi hade en sjukvårdslåda som innehöll plåster, bomull, sårsalva, gasbinda, elastisk binda, sax, pincett, huvudvärkstabletter etc.

Fluminense som bodde på våningen ovanför oss hade inrett ett särskilt sjukrum. Där fanns deras egna läkare med tillgång till fyra stora trunkar med allehanda utrustning för behandling av skador och sjukdomar. På stadion fanns sjukrum med läkare som kunde ge diagnos, röntga, göra enklare operationer och fixa sårskador.

Vid ett tillfälle skallade Olle Håkansson ihop med en motspelare så att ett stort sår uppstod. Läkarna på stadion sydde snabbt ihop skadan så att Olle kunde fortsätta matchen. Efterbehandlingen skötte Fluminenses läkare om på hotellet och Olle var snabbt tillbaka i laget. Den tredje februari mötte vi turneringens bästa lag Penarol. Dom var storfavoriter efter att ha vunnit stort i sina tidigare matcher.

Vi hade fin kontakt med många svenskar som bodde och verkade i Montevideo, huvudort för de svenska företag som verkade i Sydamerika på den här tiden. Här fanns representanter från Atlas Copco, Svenska Tändsticksbolaget, Asea, Facit och inte minst Holmens Bruk från Norrköping med Uno Wahren som representant.

De hade läst i tidningarna att i matchen mot Norrköping skulle ett nytt målrekord för Stadio Communal slås. Publiken uppmanades att ta med papper och penna eller kulram för att hålla reda på antalet mål. När ”Nalle” Halldén fick höra talas om detta samlade han oss spelare till ett katastrofmöte.Vi diskuterade hur vi skulle hantera den förnedrande förhandsuppgiften. Penarol hade åtta världsmästare i sitt lag från VM i Brasilien 1950 då Sverige förlorade mot Uruguay men till sist hamnade på bronsplats.

Ojusta metoder

Vid detta möte lovade vår agent, som var fransman och hette Agid, champagne och presenter om vi vann. Vi bestämde oss för att ta fram vårt vikingahumör och kämpa som lejon. Om vi skulle få stryk skulle det i varje fall inte bli tvåsiffrigt. Matchen spelades sent på kvällen på ett fullsatt stadion. På läktaren hängde Penarols svartgula flaggor överallt.

Mellan de båda lagens bås på långsidan hade man placerat en matchvärd som informerade publiken om spelarbyten under matchen.

Första halvlek var ganska jämn, kanske med ett litet övertag för Penarol. En halv minut före pausvilan fick Penarol en frispark som deras högerytter turligt fick huvudet på och nickade i mål. Vi var ändå nöjda med vår insats under första halvlek.

I andra halvlek höll vi spelet uppe mycket bra. När ungefär en kvart återstod av matchen fick vi en frispark strax utanför straffområdet. Julle Gustavsson som då spelade i kedjan skulle slå frisparken. Den tuggummituggande målvakten såg ganska självsäker ut där han stod och väntade på frisparken.

Bollen hade på den här tiden en snörning där man stoppade in blåsan. Om man riktade den snörningen rakt mot målvakten kunde bollen ge smärta i målvaktens händer. Julle riktade in bollen mycket noggrant, tog sats och klippte till. Målvakten som stod kvar på mållinjen och tuggade tuggummi hann inte röra sig förrän bollen låg i nätmaskorna. Det blev knäpptyst, nu stod det plötsligt 1-1. Med ens var alla svartgula flaggor borta på läktarna. Nu utbröt en cirkus när domaren, som var en inlånad engelsman, började favorisera Penarol. Vi fick både frisparkar och felaktigt dömda hörnor emot oss.

Matchen led mot sitt slut och vi var trötta. ”Nalle” Halldén visade med fingrarna hur mycket tid som var kvar. Plötsligt reste sig ”Nalle” upp och gick fram till bordet där matchvärden satt med gonggong och mikrofon. Han tog klubban till gonggongen och skulle just slå till då han blev övermannad! Matchen fortsatte minut för minut. När vi redan var uppe i sex minuters tillägg fick Penarol en hörna på sin vänstra kant. Bollen kom in mot mål men jag lyckades nicka undan den ut mot planen. Bollen hamnade långt utanför straffområdet hos deras vänsterhalv. Vi räknade med ett riktigt kanonskott mot mål men i stället kom ett helt misslyckat skott singlandes. När vår målvakt enkelt skulle ta bollen med händerna blev han bländad av elljuset och bollen träffade i huvudet innan den förargligt gick in i mål.

Denna förlust med 1-2 retade oss mycket och inte minst retade vi oss på denne lille engelske domare som tydligen var ”köpt” av Penarol. När han blåste av matchen tog jag sikte på honom där han stod placerad vid nedgången till den tunnel som ledde till omklädningsrummen. Tyvärr hann han försvinna innan jag fick fatt i honom men man kan väl säga att vi var med och införde ”sudden death” i fotbollen!

Något nytt målrekord, som dom hade varnat oss för, blev det inte trots domarens partiskhet. Förlusten var ändå förarglig eftersom den kom till på grund av ojusta metoder.

Dagen efter matchen när vi tog bussen in till centrum av staden för att handla stannade folk på gatorna och applåderade vår insats. ”Bravo Norrköping” hördes och det kändes skönt att höra att vår insats blev så uppskattad.

Under de år jag spelade med IFK hade vi ett försvarsspel som man kallade för ”säckförsvar”. Alla system utgår från det spelarmaterial man förfogar över. I matcherna hade vi tillämpat säckförsvarsmetoden, en metod som vi behärskade till fullo. Våra framgångar i Montevideo förvånade motståndarna, för även om vi var underlägsna i det offensiva spelet, så nådde vi bra slutresultat.

Schweiz var värdnation för VM-slutspelet 1954. Uruguay var direkt kvalificerade i och med VM-vinsten 1950 i Brasilien. Eftersom vi var spellediga i en hel vecka under turneringen fick vi en förfrågan från Uruguay om vi ville spela en extra match mot deras landslag. Man såg en möjlighet att studera och lära känna vårt försvarssystem som var så svårt att tränga igenom. Förhandlingarna från vår sida sköttes av ”Nalle” Halldén. Han begärde en viss summa pengar för att vi skulle ställa upp men Uruguay föreslog istället att vi skulle spela på procent. Det skulle ge mer pengar till oss men ”Nalle” som var affärsman ut i fingerspetsarna anade ugglor i mossen. Han hade nämligen fått veta av bosatta svenskar att man hade sålt seriebiljetter för hela året till matcher av denna typ. Om vi hade gått med på att spela på procent skulle vi inte ha fått några pengar alls i kassan. Därför blev det ingen match men vi var stolta över att ha ett försvarssystem som förbryllade världsmästarna.

Skandinaviska klubben i Montevideo bjöd oss på lunch några dagar efter matchen mot Penarol. Vid denna lunch fanns många representanter från de svenska företagen i Sydamerika närvarande. Vi fick höra att tidningarna hade hyllat IFK Norrköping och Sverige för vår stronga insats. Företagen i Uruguay hade helt plötsligt fått upp ögonen för Sverige och det hade blivit lättare att göra affärer. Den effekt som vår reklam hade åstadkommit för Sverige skulle ha kostat millioner kronor om man istället skulle annonsera i tidningar.

Nu var vistelsen i Uruguay slut, efter sex veckor borta från familjen var det skönt att återvända hem. Hemresan gick via Rio de Janeiro och Recife mot Dakar i Senegal, sedan vidare till Lissabon och Amsterdam innan vi nådde Norrköping.

Flygproblem på nytt

Etappen Recife-Dakar blev dramatisk. Efter att ha lämnat Recife fick besättningen indikation på instrumenten att vi hade problem med en av motorerna. Vi flög med en plan av typen DC 6. Flygvärdinnorna beordrade oss att spänna fast säkerhetsbältena eftersom vi var tvungna att vända tillbaka till Recife på grund av motorfelet.

                                                                       Douglas DC 6

Tanken kom tillbaka, är det dags att lämna in för gott? Efter ungefär en kvart kom vi in för landning. Runt landningsbanan såg vi ambulanser, brandbilar med skumtankar, polisbilar och annan räddningspersonal. Katastroflarm var beordrat och visst kändes det spännande att landa under sådana förhållanden. Landningen gick lyckligt men hemresan blev försenad en hel dag på grund av detta missöde. Vi sörjde inte för det eftersom vi fick tillbringa en hel dag ute vid en badstrand mitt under Ekvatorn. Vi badade, solade, åt kokosnötter och god mat och njöt verkligen av tillvaron. Sent på eftermiddagen fick vi besked från flygplatsen att planet var lagat så att vi kunde flyga vidare. När vi kom fram flygplatsen höll man på med belastningsprov på den skadade motorn. Jag kände mig lugn för hemresan när jag såg vilka påfrestningar som den här motorn utsattes för vid själva testen. Besättningen berättade att det var en packning i motorn som inte höll riktigt tätt. Den släppte igenom olja och man chansar inte när instrumenten ger utslag. Det bör tilläggas att resan över Atlanten tog längre tid än åtta timmar utan chans till någon nödlandning.

Väl framme i Amsterdam var det dags att skiljas från Rapid Wien. Båda klubbarna fick flyga med eget plan till hemorten. Efter hemkomsten fick vi veta att Rapid hade haft otur och fick vända tillbaka till Amsterdam på grund av maskinfel.

Tillbaka i Sverige

Väl hemma i Sverige började förberedelserna inför den Allsvenska säsongen. Men innan fotbollsträningen startade blev jag och Torbjörn Jonsson ombedda att spela DM final i ishockey mot Sleipner. Det kändes litet främmande att skrinna in på rinken i den bruna solbrännan, men vad gör man inte för sina kompisar. Konditionen var på topp och skridskoåkningen satt ju i ryggmärgen så den blev snabbt upptränad. Vi blev distriktsmästare efter seger med 6-1.

Sedan var det bara fotboll som gällde. Vi tränade och matchade inför den allsvenska premiären i april. Någon vila mellan säsongerna blev det inte tid för. Det avspeglade sig tyvärr också i serietabellen så småningom. GAIS vann serien på 27 poäng och vi blev femma i den jämna sluttabellen på 24 poäng efter hela tolv oavgjorda matcher.

Efter höstomgången 1954 låg vi på åttonde plats och vi hade bara skrapat ihop tio poäng. Kanske tog den långa säsongen ut sin rätt, vi spelade hela 49 matcher varav 14 internationella.

Landslagsdebut och pappa under 1955

Det här året 1955 år blev jag pappa för första gången. Den andra mars föddes vår son Krister. På den tiden fick pappan inte vara med vid förlossningen och mamman fick inte vara med vid dopet, om dopet skedde i kapellet på lasarettet. Hon fick snällt ligga i sängen och lyssna på den lokala radion. Vid detta dop var det fyra nya medborgare som skulle få sitt namn. Vår son döpte vi till Åke Krister. Jag trodde han skulle bli operasångare för han var den ende av de fyra som var vaken och talade om att han levde. Det är mycket som har förändrats sedan den tiden!

Den 16 oktober debuterade jag i svenska landslaget på Idrottsparken i Köpenhamn mot Danmark. Resultatet blev 3-3 inför en rekordpublik på 52.000. Vi var tre spelare från IFK, ”Julle” Gustavsson och Sven Axbom som backar och jag som centerhalv. Vi kallades för ”Nalle-Vallen” efter vår lagledare i IFK ”Nalle” Halldén. Jag kommer ihåg att UK-chefen Putte Kock var nöjd med min insats och att jag lyckades ta hand om deras farliga center Ove Andersen.

Jag fick spela tre landskamper under mitt debutår. Efter matchen mot Danmark mötte vi Ungern i Budapest och förlorade med 2-4. I Ungern, som kom tvåa i VM året innan, spelade både Ferenc Puskas och Sandor Kocsis. Efter Ungernmatchen gick resan direkt till Portugal. Här gjorde vi sensation genom att slå Portugal med hela 6-2. I den matchen debuterade ”jordfräsen” från Ljusne, Torbjörn Jonsson och han gjorde också ett av målen.

På väg hem från matchen till hotellet såg vi hur folk samlades runt olika tidningsförsäljare. I vårt sällskap fanns en svensk sjömanspastor, vid namn Franzén, som fungerade som vår guide. Han stannade bussen för att ta reda på vad som hade hänt. Försäljarna ropade ut ”EXTRA UPPLAGA, LÄS OM KATASTROFEN”. Katastrofen, det var Portugals förlust med 6-2 mot oss!

I serietabellen för 1954-1955 hamnade vi på fjärde plats, på bronsplats. Djurgården vann Allsvenskan för första gången och GAIS som vunnit året innan blev degraderade efter att ha spelat 1-1 mot oss i sista matchen.

                      GAIS-IFK Norrköping med Zamora, Karl-Alfred Jacobsson och Bajdoff

I hösttabellen inför vinteruppehållet låg vi på andra plats efter Malmö FF. Vi spelade ovanligt få internationella matcher detta år. I Idrottsparken förlorade vi mot Milan med 1-4 inför 24. 000 åskådare. Vi deltog i CF Sevillas jubileumsturnéring tillsammans med Stade de Reims från Frankrike. I Stade de Reims spelade den inte helt obekante Raymond Kopa. Av Sevilla fick vi stryk med 1-2 och redan dagen därpå förlorade vi mot Stade de Reims med 0-1.

Guldåret 1956 då läktaren rasade

                                                                        Karl Adamek

Ett händelserikt år stod för dörren. När Allsvenskan startade 1956 låg vi på andra plats med 18 poäng efter Malmö FF som ledde på 19 poäng.

Vi spelade träningsmatcher i Skåne tidigt på våren, en tradition som vi gillade. Ett träningsläger i utlandet tillhörde också traditionen. Den här våren var lägret förlagt till Antibes på franska Rivieran. Vi såg fram emot sol och värme men istället regnade det mest varje dag. Vår materielförvaltare som hade packat ner all utrustning hade fått veta av ledningen att det inte behövdes några träningsoveraller. Endast tränaren Kalle Adamek hade begåvats med ett sådant plagg. Vi tränade på en sandplan som tillhörde en militärförläggning. Det var inte speciellt inspirerande att träna bland vattenpussar och i kyligt väder men vi hade en lång säsong framför oss. En dag var det extra motigt, det fanns ingen vilja hos oss. Vi frös och klagade på att vi inte hade några overaller.

”Vi måste träna” sa Kalle! ”Vi har viktiga matcher framför oss!”

”Det kan du säga som har en varm träningsoverall att ta på dig!”

Den gode Kalle tog av sig overallen och kastade den i en vattenpöl och tog sedan täten vid uppvärmningen.

”Följ mig” ropade han.

Då var det svårt att inte hänga i med träningen! Kalle var psykolog av födseln precis som de flesta framgångsrika ledare. Under vistelsen i Antibes spelade vi två matcher innan vi gav oss iväg till en påskturnering i Antwerpen.

Jag kommer ihåg en kul episod från Antibes. Hos idrottsgrabbar finns alltid lite ironi i skämt och upptåg. Torbjörn Jonsson fick ibland smeknamnet ”grisen” av oss. Vid ett tillfälle när vi var på stan för att köpa vykort och frimärken hände följande! Torbjörn, Stig ”Vammar” Gustafsson, Sven Axbom, Göte Arnell och jag var inne i en tobaksaffär. När Torbjörn handlat färdigt och skulle betala säger den kvinnliga expediten att det kostar ”nöff nöff” franc (99 franc). Snabbt som ögat kommer en ironisk kommentar ur Axboms mun;

”Hör du att käringen vet att vi kallar dig för grisen”.

Det blev allmänt jubel, ja även Torbjörn skrattade. Torbjörn var ju yngre än oss andra, han hade inte ens fyllt tjugo år vid det här tillfället.

Möte med Garrincha

 

                                            Från matchen IFK Norrköping-Botafogo         

Efter träningslägret styrde vi kosan direkt till Belgien för en påskturnering i Antwerpen. Första matchen spelades den 1 april mot Antwerpens stadslag (Entante Anversoise). Vi klarade 0-0 mot ett lag som innehöll flera landslagsspelare.

Redan nästa dag var det dags för match mot Botafogo från Brasilien. Vi förlorade med 0-2 mot ett Botafogo som hade många landslagsspelare med i laget. Jag minns inte namnen på alla spelare men en spelare fastnade på näthinnan. Han spelade högerytter, som det hette på den tiden. Jag reagerar ofta idag på sportjournalisters sätt att redogöra för var på planen en händelse inträffar. Man säger ofta högerinnerposition eller vänsterinnerposition fastän man menar yttermittfältare, innermittfältare eller vid något tillfälle forward. Det är tydligt att de gamla placeringarna var lättare att identifiera för då visste man ungefär var spelaren befann sig på plan!

Spelaren som vi alla pratade om, var kobent på ena benet och hjulbent på det andra.

Han namn var Manuel dos Santos mera känd som Garrincha och han blev senare en stor favorit under VM i Sverige 1958. Mot oss fick han emellertid inte så stort utrymme att glänsa med sina dribblingar. Sven Axbom och jag hjälptes åt att täcka upp för varandra om någon av oss blev bortgjord. Ibland fick jag ta till mitt specialvapen, glidtacklingen! Garrincha var en sevärdhet, det intygar nog alla som sett honom.

Allsvenskan framflyttad

Det här året kom våren sent till Sverige. Den kom så sent så att seriepremiären i Allsvenskan, som skulle äga rum den 8 april, blev framflyttad till den 22 april. Vi mötte Halmstad hemma och vi vann med 4-1. När vi närmade oss slutet av serien hängde vi fortfarande med i toppen. Näst sista matchen spelade vi på Stora Valla i Degerfors. Där hade vi alltid haft svårt att ta poäng. Malmö ledde serien med en poäng före oss när två matcher återstod. Malmö som mötte Hälsingborg dagen före vår match förlorade och på så sätt blev det en ren final i sista matchen mellan oss och Malmö FF. Vi själva lyckades besegra Degerfors med 1-0. Annars var Stora Valla ingen önskearena för mig. Jag tror att jag bara fick vara med och vinna två gånger under alla år. En gång lyckades vi spela oavgjort efter en kvittering i allra sekunden. Publiken protesterade och menade att målet gjordes efter slutsignalen.

Men denna söndagseftermiddag lämnade vi Degerfors efter välförrättat värv och såg fram emot seriefinalen som skulle äga rum redan påföljande torsdag hemma på Idrottsparken.

När läktaren rasade

Torsdagen den 7 juni 1956 inträffade min mest minnesvärda upplevelse på en fotbollsplan. Det var vanlig arbetsdag och jag följde mina vanliga rutiner. Jag jobbade till kl.16.30 innan jag åkte hem och klädde om. När jag kom fram till Idrottsparken mötte jag runt entréerna massor av människor som försökte komma in på området. Inne på Parken mötte jag istället folk som var PÅ VÄG UT eftersom dom inte kunde se planen. Den officiella publiksiffran uppgick till 32 234 personer men de ordinarie vaktmästarna påstod senare att det var ännu mer folk inne på området. Idrottsparken hade då sin gamla A- och B-läktare kvar från Parkens barndom med plats för ett tusental åskådare. På motsatta sidan fanns ståplatsläktaren som tog ett par tusen åskådare. Det fanns även andra träläktare dels bakom Klockan, vid det så kallade Sleipnerhörnet, dels vid serveringen och vid berget i kurvan mellan ståplatsläktaren och toaletterna. Idrottsparkens ledning hade raggat upp alla träbänkar som fanns att uppbringa. Tack vare att dom hade olika höjd på benen kunde folk ändå se bra. Alla sittplatser var utsålda i förköp. Det kom extratåg från Motala, Mjölby, Linköping, Katrineholm, Nyköping med mellanliggande stationer. Det kom massor med abonnerade bussar från hela Mellansverige. Här fanns klubbar som firade säsongsavslutningen genom att bjuda sina spelare. Redan vid middagstiden var Norrköpings gator fyllda med tillresande åskådare. Restauranger och barer gjorde stora förtjänster denna dag liksom affärerna. Vädret var verkligen sommarlikt. Publiken hade lämnat kavajer och tröjor hemma och satt i bara skjortärmarna. Det var en folkfest av stora mått denna junikväll. Publiktrycket gjorde också att en av de mindre träläktarna rasade samman innan matchen hade börjat. Som tur var blev ingen åskådare allvarligt skadad!

Matchen var mycket jämn under första halvlek. Alldeles i slutet av halvleken tog Malmö FF ledningen genom ett långskott från Jan Ekström som ”Zamora” inte var beredd på. Det var jobbigt och jag minns hur förgrymmad Holger Nyman var på ”Zamora” för han hade stått och sovit. Jag lyckades lugna Holger när han var på väg för att skälla ut honom. ”Zamora” visste nog redan om vad han hade gjort för fel!

Vi tände på alla cylindrarna inför andra halvlek. Pressen mot Malmö-målet var konstant. Olle Håkansson kvitterade till 1-1 med ett kanonskott och när Putte Källgren med bakhuvudet skallade in 2-1 fanns det inget som kunde stoppa oss. Vi var på toppen av vilja och skicklighet. Publiken levde med och hejade på oss. Det rungade taktfast ”IFK, IFK, IFK, IFK” runt planen. Det gick rysningar genom kroppen av ljudet som kom från alla håll.

Att få spela en sista match i serien, där guldet står på spel, inför så mycket folk och på sin egen hemmaplan det är det bästa jag varit med om.

                                                       Svenska mästare 1956

Det tog lång tid att tömma Idrottsparken och Norrköping på alla tillresande. Restaurangerna och barerna gjorde säkert bra affärer efter matchen också. För oss spelare blev det en måltid på Stadshuset tillsammans med Malmölaget.

Redan dagen efter matchen var det samling på Bosön för de spelare som var uttagna i landslaget. Det var jag, Sven Axbom och ”Putte” Källgren som åkte dit tillsammans med Malmö spelarna Jan Ekström, ”Kajan” Sandell och Henry Thillberg . Den 10 juni spelade vi mot Finland i Helsingfors. Från Helsingfors flög vi via Budapest till Bukarest för en landskamp mot Rumänien. Färden gick över Österrike och in i Ungern. Vid gränsen möttes vi av två MIG plan som eskorterade oss till landningsbanan.

Tullen i Ungern registrerade vårt bagage, både det vi hade inne i kabinen och det som fanns i lastrummet. Flygresan från Budapest företogs i två olika ryska DC3 or med bakåtvända stolar som flygbolaget TARUM ägde och flög. Flyghöjden var märkligt nog bara några hundra meter så någon höjdskräck infann sig aldrig.

Vi inkvarterades i ett hotell som i första hand var avsett för utländska besökare. Hotellet låg vid det största torget i Bukarest. Bland de utländska gästerna hade några anlänt i egna bilar. Utländska bilar var annars så ovanliga att det blev ett stort folknöje att på kvällarna samlas runt dessa bilar. På matchdagen började folk vandra ut mot stadion redan på morgonen trots att matchen skulle spelas först klockan 16.00. Stadion, som tog hela 110 000 åskådare, var i det närmaste fullsatt redan klockan 11.00.

Mitt enda landslagsmål

I den här matchen spelade jag högerback. Sverige tog ledningen genom Henry Thillberg. I mitten av andra halvlek kastade den rumänske målvakten ut bollen mot vänsteryttern som jag markerade. Jag såg att han stod stilla och inte mötte bollen. Jag kilade förbi honom, tog bollen och avancerade fram mot mål. När jag befann mig 30-35 meter från målet blev jag lite konfunderad över vad skulle jag göra med bollen! Jag bestämde mig för att klappa till bollen. Det får gå hur det vill. Jag hade ingen tanke på att göra mål. Jag slog till bollen och fick en fullträff så att bollen smet in i nät vid målvaktens högra stolpe. Bara att gå över mittlinjen var ovanligt när man spelade back eller centerhalv på den här tiden. Resultatet 2-0 stod sig tiden ut. Vi hade vunnit och jag hade gjort mitt första landslagsmål och också det sista skulle det visa sig!

Inne i omklädningsrummet kom alla fram och gratulerade. Först att gratta var vår lagledare ”Putte” Kock. När pressen kom in i rummet var det hos mig man samlades. På kvällen blev jag uppkallad till journalisterna Wille Engdahl, Bengt Ahlbom och ”Bassen” Sköld för intervjuer. Det visade sig att det var 40 år sedan en back hade gjort ett spelmål i landslaget.

”Det var mer än märkligt. Han hade precis som en gata att promenera fram igenom. Han blev själv förvånad men avancerade utan tvekan. På cirka 25 meters håll dundrade han bollen förbi Voinescu. Ett ståtligt skott. 56 minuter hade gått av speltiden”. Idrottsbladets kommentar till målet

Hemresan gick via Budapest där vi lämnade de rumänska flygplanen åt sitt öde. Vi hade redan haft problem med vårt bagage på utresan. Nu höll den ungerska tullen oss kvar på flygplatsen i fem timmar då det visade sig att antalet bagage i lastrummet var större än på utresan. När vi tillräckligt många gånger hade förklarat att vi inte hade kunnat köpa något eftersom vi inte hade några rumänska pengar med oss släppte dom oss.

Under resan kom radiomannen ”farbror Sven”, Sven Jerring, fram till mig och bad att få göra en intervju när vi kom tillbaka till Stockholm. Intervjun gjordes på Bromma Flygplats och sändes i Dagens Eko på kvällen. Jag hörde intervjun i bilen när vi passerade Södertälje på vägen hem!

Vi hade varit med om några minnesvärda dagar, först SM guld sedan segrar över Finland och Rumänien och så målskytt på toppen av detta. Under året spelade jag sammanlagt sex landskamper, en match mellan Landslaget och Pressen i Eskilstuna och en match mellan A-landslaget och B-landslaget på Råsunda. Den sista matchen kom till som en ersättning för en inställd landskamp mot Ungern i Budapest.

Det sovjetiska intåget i Budapest i oktober 1956 lade hinder i vägen för den matchen. Läget i Ungern hade varit mycket spänt under en längre period när ungrarna ville revoltera mot Sovjetunionen.

En plump i protokollet var förlusten med 1-3 mot Norge på Ullevål i Oslo. Det hör inte till vanligheterna att förlora mot Norge och den här matchen var av det bedrövliga slaget. I den matchen spelade Sven ”Tumba” Johansson två landskamper, hans första och hans sista.

Vi fick inte någon längre vila under serieuppehållet denna sommar. Förutom några vänskapsmatcher mot svenska lag mötte vi S:t Etienne från Frankrike och Dinamo, Zagreb hemma på Idrottsparken. Höstsäsongen började den 29 juli och slutade den 4 november. Då ledde vi serien med två poängs försprång till Malmö FF.

Under 1956 hade jag också den stora äran att vara kapten för både IFK och svenska landslaget, ett förtroendeuppdrag av stora mått.

Europacupen för mästarlag startade hösten 1955. Det här året deltog vi som Sveriges mästarlag. Vi lottades mot Fiorentina från Italien och lottningen utföll så att vi skulle börja med bortamatch den 21 november i Florens. Returmatchen skulle spelas i Norrköping två veckor senare. Vårt klimat tillät inte något spel i december. I stället kom man överens om att spela returmatchen i Rom den 28 november. Vi spelade 1-1 i första matchen i Florens men förlorade med 0-1 i Rom. Kanske gav vi bort matchen lite väl lättvindigt genom att spela båda matcherna på bortaplan. Vi hade ett bra lag med många landslagsmän och hade vi spelat returmatchen i Norrköping på hösten hade vi kanske kunnat gå vidare i cupen.

Vi grabbar i laget har haft mycket roligt ihop under årens lopp. Många spjuveraktiga upptåg har glatt oss. Dessa upptåg kommer alltid upp på tapeten när vi träffas också idag. I Florens där vi befann oss bland alla vackra byggnader och andra sevärdheter blev vi plötsligt hungriga. Sven Axbom, Stig ”Vammar” Gustafsson och jag gick in på en pizzeria för att få en macka med vändstekt ägg som pålägg. Hur skulle vi förklara vad vi ville ha när killen bara kunde tala italienska och vi bara kunde lite engelska! När han inte förstod vad vi menade blev vi tvungna att ta vår fantasi till hjälp. Jag kacklade som en höna och ”Vammar” visade med handflatorna hur man vänder ägg. Allmänt jubel uppstod och mackorna levererades enligt vårt önskemål.

Guldboll och guldmedalj 1957 

Det här året började som alla andra med träning i Ridhuset. Våra första träningsmatcher spelade vi Skåne. Sedan bar det iväg på träningsläger till Barcelona. Vi hade tre träningsmatcher inbokade under lägret. I den första matchen mot Barcelonas B-betonade lag förlorade vi med hela 1-7. En djupdykning som ibland händer när inte alla kuggar arbetar ihop som ett lag. Nästa match spelade vi i den spanska enklaven Ceuta som ligger i Nordafrika mitt emot Gibraltar. Den sista matchen gick av stapeln i Huelva en stad med stor fiskindustri. Vid den något märkliga banketten blev vi bjudna på enbart räkor som vi åt stående runt borden. Skalen från räkorna fick vi kasta på golvet. Vi stod snart i räkskal upp till vristerna, men gott var det.

Guldbollen

Efter vårsäsongen i 1957 års Allsvenska stod IFK som segrare hela sju poäng före rivalen Malmö FF. Den var klubbens åttonde uppsättning guldmedaljer och samtidigt min tredje guldmedalj. Det passade bra in för IFK Norrköping fyllde 60 år den 29 maj och det erövrade guldet var vårt sätt gratulera föreningen.

Det blev också ett framgångsrikt år för mig personligen. Förutom guldmedaljen blev jag Stor Grabb i fotboll. Stor Grabb blir man i regel efter tio landskamper och när säsongen var över hade jag redan kommit upp i 16 A-landskamper. Jag förärades Norrköpings Tidningars guldmedalj för spridningsområdets främsta idrottsman, av tidningen Östgöten fick jag priset som Östergötlands bästa idrottsman. När höstsäsongen var över fick jag den finaste utmärkelse en fotbollsspelare kan få. Jag utnämndes till Sveriges bästa fotbollsspelare och tilldelades Stockholms Tidningens Guldboll. Utdelningen ägde rum i Stockholms Stadshus i samband med kröningen av 1957 års Lucia. Det var en stor upplevelse för mig att klädd i smoking få vara i centrum i Stockholms Stadshus i samma lokal som Nobelfesten äger rum.

Det var högtidligt så det förslår och det är inte ofta man får kränga på sig en sådan utstyrsel.

 

Min första skada

Ett härligt fotbollsår närmade sig slutet. Då kom olyckan som en smolk i glädjebägaren.

Den 27 oktober spelade vi seriefinal i Sandviken. Det var sista matchen under höstomgången och eftersom Sandvikens IF för första gången på många år var med och slogs i toppen blev det publikrekord med över 20 000 åskådare.

I slutet av första halvlek gjorde jag en glidtackling och skickade bollen till inkast. Samtidigt ramlade deras målspottare Lennart Andersson över mitt framsträckta ben. Det gjorde litet ont men inte värre än jag kom upp på benen igen. Efter en liten stund i samband med en rivstart small det till i vaden och då kom smärtan. Jag ropade till ”Jojje” Ericson att jag var skadad och bad om att någon annan skulle ta min plats som centerhalv. Envis som jag är linkade jag högerytter till halvtidspausen. Man vill ju inte svika sina kompisar men det gjorde förbaskat ont i vaden. Byta in en ny spelare fick man inte göra 1957!

”Jojje” talade med Sandvikens ledare om situationen och frågade om någon läkare kunde titta på mitt ben. Sandvikens egen läkare undersökte mig och jag fick en smärtlindrande spruta. En spruta som inte gillades av ledarna i SIF eftersom det kunde hjälpa Norrköping men just då kunde ingen ana att vadbenet var av. Andra halvlek sprang jag haltande högerytter. Vid ställningen 1-1 kunde jag av någon anledning göra nytta genom att slå ett inlägg som någon förpassade i nät men tyvärr kvitterade Sandviken till 2-2 innan matchen var slut.

Dagen efter blev det besök på Lasarettet i Norrköping. På röntgenbilderna kunde vi se att vadbenet var av. Enligt läkarna behövdes inget gips, en elastisk binda skulle räcka för läkningen. För min del blev det inte någon mer match den säsongen och därför missade jag årets sista landskamp mot Västtyskland.

Efter seriesegern på våren fick IFK även detta år representera Sverige i Europacupen för klubblag. Liksom året innan kom vi inte längre än till första omgången. Röda Stjärnan från Belgrad blev för svåra. Själv kunde jag inte medverka när vi spelade 2-2 i Norrköping och förlorade med 1-2 i Belgrad.

Vid denna tidpunkt var IFK en ganska dominant förening i svensk fotboll vilket också resulterade i att ett stort antal spelare förekom i landslagssammanhang. Vid landskampen mot Österrike i Wien den 1 april detta år hade vi inte mindre än sju spelare med i truppen. I laget spelade förutom jag själv, Sven Axbom, Holger Nyman, Torbjörn Jonsson, Harry Bild, ”Putte” Källgren och med Olle Håkansson som reserv. Dessutom fanns Gösta Löfgren, som senare kom att representera IFK, med i truppen. Trots att det nästan enbart var ”östgötar” med i laget förlorade vi med 0-1.

                                 Österrike -Sverige 1957 med Bajdoff som lagkapten

Serietabellen vid årets slut hade IFK som ledare med IFK Göteborg på andra plats tre poäng efter.

Benbrottet läktes efter några veckor. Däremot hade jag ont i musklerna runt brottet och jag kunde inte konditionsträna på ett normalt sätt. Det verkade som om muskeln hade vuxit fast vid brottet.

Specialträning på Svärtinge torvmosse

Våren 1958 förlade vi vårt träningsläger till en sportskola i Duisburg. Vi avverkade tre matcher mot tyska elitlag och jag spelade med i samtliga matcher men ömheten i benet besvärade mig. Jag blev också uttagen till landslagets träningsläger i Como, Italien. Det onda fortsatte och jag provade alla upptänkliga behandlingar men upplevde inte någon förbättring.

Jag hade fått massage av vår massör ”Cege” Olofsson under en längre tid och vi resonerade om hur jag skulle kunna bli kvitt smärtan i vaden. ”Cege” kom upp med en analys som jag trodde på, nämligen att träna på en torvmosse och de sviktande stigarna där. Han förklarade att det mjuka underlaget kan göra att jag får tänja ut muskeln i sin fulla längd och på så vis kunna slita loss från ärret i benet. Vi tog min bil ut till mossen i Svärtinge. Enligt ”Cege” skulle vi köra intervallträning. Utrustad med tunga stövlar och träningskläder satte vi igång. Programmet som ”Cege” hade lagt upp startade med löpning i sex minuter med tempohöjning under de sista 30 sekunderna och sedan vila i en minut. I nästa intervall ingick löpning i fem minuter med tempohöjning till max i 30 sekunder och sedan vila i en minut. Löpning i fyra minuter med högsta fart under de sista 30 sekunderna och sedan vila i en minut. Löpning i tre minuter och vila i en minut. Gissa om det var jobbigt! ”Cege” manade på mig hela tiden, ”ge inte upp”, ”kom igen” osv. Löpning i två minuter och vila i en minut. Nu var jag helt färdig men ”Cege” peppade upp mig. Jag bet samman och startade på nytt med löpning i en minut och de sista 15 sekunderna skulle jag springa det snabbaste jag kunde. Som avslutning skulle jag springa det snabbaste jag kunde under 30 sekunder, vila mig i 30 sekunder och så en ny start under 30 sekunder. Helt utpumpad och utan att se någonting stapplade jag mot bilen. Jag kastade bilnyckeln på backen och sa åt ”Cege”;

”Du kan ta bilen och köra för jag lägger mig ner och sover”.

”Du ska inte sova, nu ska vi hem till badkaret och därefter får du massage”.

Jag lät mig bevekas, men ”Cege” fick köra bilen. Detta var en lördag. Jag fick order att köra samma träningspass också dagen efter men utan stöttning från ”Cege”.

På söndagsmorgonen vaknade jag med träningsvärk. Jag körde samma hårda pass igen trots att det var grymt jobbigt. Men det märkliga inträffade, jag blev av med värken i vaden. Framtiden såg nu mycket ljusare ut och jag är evigt tacksam för den stöttning ”Cege” Olofsson gav mig!

På grund av skadan spelade jag inte så många matcher under våren men den 15 maj spelade jag min första allsvenska match för säsongen. Benet kändes bra men jag var ännu inte fulltränad. VM på hemmaplan närmade sig och till min glädje kom en förfrågan från UK om jag kunde tänka mig att specialträna en vecka på Bosön under landslagstränaren George Raynors ledning. Landslagsledningen ville ha med i VM samtidigt som dom visste att jag låg efter med träningen! Det blev en intensiv vecka ur träningssynpunkt och både jag och George Raynor kände att jag hade kommit ifatt med träningen.

Under VM året lade man om det Allsvenska spelprogrammet från höst – vår till vår – höst. För att kunna genomföra den ändringen spelades den så kallade ”mammutserien” höst – vår – höst med 14 matcher hösten 1957 och avslutades med 19 matcher under 1958.

VM i Sverige och Sydamerikaturné 1958

 

VM var den stora händelsen i Sverige detta år. Vi var ju värdnation för turneringen

I VM truppen som bestod av 22 spelare ingick från början fem spelare från IFK Norrköping. Truppen skulle under en månad vara inkvarterad på Svenska Gymnastikförbundets anläggning Lillsved utanför Stockholm. Följande grabbar var uttagna, Sven Axbom, ”Putte” Källgren, Olle Håkanson, Åke Johansson och Torbjörn Jonsson.

Vi åkte tåg till Stockholm och samlades hos Figge Sjö på Hotell Regina vid Drottninggatan. Vi hälsades välkomna av landslagsledningen det vill säga UK med Erik Persson, ”Nalle” Halldén, Einar Jonasson och Acke Bergqvist. Glädjen blev kort för efter välkomsthälsningen blev det lite av en cirkus.

Vi blev informerade om att man gjort en förändring i VM truppen på morgonen samma dag. Två av de uttagna spelarna skulle bli tvungna att lämna truppen för att ersättas av två andra. Motiveringen som vi fick var att vi behövde tre målvakter för en så lång turnering och att bara två hade blivit uttagna. De två spelare som fick återvända till hemorten var Jan Ekström från Malmö FF och Torbjörn Jonsson från IFK. Dessa grabbar, båda 22 år gamla, som var verkliga påläggskalvar blev chockade av det märkliga beskedet. Dom skulle ersättas av målvakten Ingemar Haraldsson från Elfsborg och Bror Mellberg från AIK. Torbjörn tog väldigt illa vid sig och grät av motgången. Efter att ha följt Torbjörn till tåget ringde jag direkt hem till våra ledare i IFK, ”Jojje” Ericsson och ”Skåning” Andersson, och berättade vad som hade hänt. Jag bad att någon skulle möta Torbjörn när tåget anlände till Norrköping för att se till att han var med på träningen på kvällen så att han snabbt skulle komma över denna märkliga behandling. Stämningen i VM truppen blev med andra ord ganska dämpad efter detta.

Framme i Lillsved blev vi informerade om de regler som skulle gälla under VM. Vi fick endast använda träningsoveraller inom Lillsveds område. Våra privata kläder skulle hängas in i garderoben. När vi behövde ringa fick vi göra det från en telefonkiosk men samtalen fick vi amatörer betala själva. Proffsen däremot fick fritt använda telefon hos någon av UK- medlemmarna. I truppen ingick fem professionella spelare. Vi amatörer fick inte lämna området medan proffsen vid behov fick besöka Stockholm. Då i första hand för att göra reklam för något företag men i praktiken också för fria aktiviteter.

När proffsen kom till Bromma fanns det alltid en UK person närvarande för att hälsa välkommen och överlämna blommor. Det här var saker som inte stämde överens med den uppfostran vi fått i vår förening, där ordspråket ”lika för alla” gällde i alla situationer.

Vi vanliga killar tyckte det var för stor skillnad mellan ”ylle och linne”, mellan proffs och amatörer. 

En stor besvikelse

Jag hade satsat allt på denna turnering och tagit ledigt från jobbet en extra vecka för att kunna genomföra min individuella träning för George Raynor på Bosön. Min förhoppning var att få spela någon match i VM eftersom jag hade medverkat i träningsmatcherna som föregick turneringen. Dagen för premiären mot Mexico närmade sig. Förväntningarna på laguttagningen var stor bland oss spelare. Före frukosten träffades som vanligt några grabbar nere vid sjön. Den här gången kom jag lite senare än de andra. Vid framkomsten beklagade sig killarna för mig. Jag fick höra att jag inte hade blivit uttagen. Först kallsvettades jag och sedan blev jag mycket ledsen. Min omedelbara tanke var lämna Lillsved och åka hem. Jag kände att jag inte kunde mobilisera den rätta geisten för att spela i fortsättningen.

Bajdoff  som lagkapten mot Göteborgsalliansen den 29 maj och även i den sista matchen före VM den 3 juni men petad mot Mexico den 8 juni! Varför???

Sättet att informera spelarna på upprörde många av oss. I stället för att få läsa om uttagningen i tidningarna borde UK ha samlat spelarna för att ge denna information.

Som kompensation eller förtroendeuppdrag skulle jag få följa med familjen Raynor till Sandviken för att studera Sveriges nästa motståndare. Ett uppdrag som jag först tog som ett skämt och sedan som en förolämpning.

Jag stannade kvar under hela turneringen utan att få spela någon match. Jag funderade på att redogöra för mina upplevelser under VM i någon intervju efter turneringen. Men efter moget övervägande insåg jag att det varken skulle gagna mig eller någon annan. Det fanns många andra saker som inte var bra under detta läger.

Det mest uppseendeväckande var den låga ersättningen. Vi som inte fick spela hade en ersättning på 50 kronor per dag, summa 1500 kronor för hela turneringen. Det var den enda ersättning vi fick och den skulle täcka allt inklusive förlorad arbetsförtjänst. Jag vet fortfarande inte vad de andra spelarna fick för ersättning men jag tyckte inte att vi blev rättvist behandlade!

Efter VM fortsatte ”Mammutallsvenskan” men vi hade inte turen på vår sida. Vi snuvades på guldet i sista matchen. Vi spelade vår match borta mot Motala och vann med 2-1. Göteborg spelade samtidigt borta mot IFK Malmö och klarade 1-1. Det räckte till serieseger på samma poäng men med bättre målkvot än vi. IFK Malmö missade en straff, Göteborg hade slagit in en och det räckte med oavgjort för Göteborg. Det blev i alla fall stora silvermedaljer som belöning efter två raka guld åren innan.

Serien slutspelades den 19 oktober och redan den 21 november var det dags att styra kosan ut i stora världen igen. Denna gång var det en lång turné till Nord- och Sydamerika som stod för dörren. Vi skulle fira jul och nyår på andra sidan Atlanten.

*** slut del 2 ***