Harry och Carl Sandburg

    HARRY MARTINSON MÖTER CARL SANDBURG!

Jag härmade Sandburg så mycket jag kunde” berättar Harry Martinson när han är på väg att erövra sitt språk.

Ur programmet Harry och hemlösheten P1 2004-05-03 med Kjell Espmark:

”Det finns en minnesbild av Artur Lundkvist och Harry Martinson  när dom sitter en septemberdag 1927 i det förvildade gräset i Vanadislunden ( i Stockholm) och improviserar översättningar av Carl Sandburg för varandra, utifrån Sandburgs samling  Selected Poems.

Och det blev ett väldigt viktigt möte för Harry´s del. Han tog intryck av Lundkvist och han tog intryck av Carl Sandburg.

Vad han lärde sig där var omedelbarheten, precisionen. Att man skulle stirra på motivet tills det gav ifrån sig det essentiella och samtidigt så förenades detta med en fri form.

Han var ju själv, Harry Martinson, en poet i konventionell stil som skrev vildmarksvisor á la Dan Andersson, sjöballader med ton av Kipling och tankedikter á la Viktor Rydberg alltsammans i bunden form.

Här fick han ett alternativ. Ett språk där man kunde fånga den exakta iakttagelsen allt på en liten yta och med en fri form. Och detta är någonting som händer på mycket kort tid mellan 1927 och 1930.”

Ur Harry Martinson erövrar sitt språk av Kjell Espmark:

Harry Martinson hade fördjupat sig i Walt Whitman och hans berömda diktsamling Leaves of Grass. Det framgår i en essä Walt Whitman – universalisten som trycktes i tidskriften Sjömannen i december 1929. Han fann, säger han emellertid vid samtal, Whitman ”för mångordigt böljande” och tröttnade snart på honom. Han föredrog Sandburg. Denne var inte så mångordig och här fick man ändå Whitman ”med i maten”. Sandburg hade den koncentration som för Martinson är förknippad med den lyriska sakligheten och omedelbara verklighetsåterskapelsen.

 

Träffar: 244