I huvudet på en gammal fotbollsspelare

 

Rädd att flyga

För min egen del kändes det besvärligt att komma iväg. Nödlandningen i Biscaya fem år tidigare hade gjort sig påmind. Jag var faktiskt rädd att flyga. Dessutom kände jag ansvar för familjen som ju hade utökats med Krister som nu var nästan fyra år. Tänk om något skulle hända på resan, en ny nödlandning till exempel!

Resan till Stockholm gick bra men under bussresan från Nybroplan till Bromma Flygplats kom flygrädslan över mig igen. Jag gick till telefonen och ringde min fru och sa att jag kommer hem nu;

”Jag orkar inte resa, jag är flygrädd Solveig.”

”Snälla Åke, du måste följa med, du kan inte hoppa av nu, vi klarar oss här hemma.”

Ledarna övertalade mig att följa med, men det var jobbigt. På flyplatsen tog Sigge Andersson med mig till restaurangen där han fick mig att ta en konjak. Det gjorde att spänningen släppte inför resan.

Efter två matcher i New York skulle resan fortsätta till Sydamerika där nästa match skulle gå av stapeln i Guayaquil i Ecuador följd av två matcher i Santiago de Chile. Sedan var det dags för Montevideo där vi på nytt skulle spela mot Penarol. Efter Uruguay tog vi oss den korta biten över till Argentina för tre matcher med en avstickare till Paraguay för en match däremellan. Vi skulle avsluta vår turné i Peru där vi också skulle vi fira jul.

Resan gick från Bromma till New York via Paris där vi bytte plan. Resan över Atlanten tog åtta timmar. Att komma till en av världens största städer var en upplevelse. Vi träffade många svenskar som bodde och arbetade i staden och eftersom avståndet dit var mycket större på den tiden fick vi många frågor om Sverige. USA var inte speciellt framgångsrika i den europeiska versionen av fotboll därför segrade vi ganska enkelt i de två matcher vi spelade.

Oväntat möte med Ingemar Johansson

Bland alla svenskar vi träffade fanns två bröder Nilsson som gärna ställde upp för att visa mig stan. Min högsta önskan var att få besöka Empire State Building och därifrån se New York i kvällsbelysning. Vårt hotell, Paramount, låg vid 46:e gatan nära Times Square. När grabbarna hämtade mig hade mörkret ännu inte sänkt sig över stan. Under promenaden stötte vi plötsligt på två herrar som gjorde mig nyfiken. Den ena verkade bekant för mig.

”Det är ju Edvin Ahlqvist” sa jag till grabbarna.

Vad gör han här? Ingen av dem visste vem Edvin Ahlqvist var. Strax bakom dessa båda herrar gick en ensam herre med båda händerna nedstuckna i byxfickorna. Han var klädd i ett par grå byxor och en blå kavaj med Göteborgs Stadsvapen.

”Titta grabbar, det är ju Ingemar Johansson”.

Ingemars bror Rolf som var fotbollsspelare i IFK Göteborg hade jag tidigare spelat emot. Ingemar kände igen mig så vi stannade och pratade. Jag berättade att jag var här för att spela fotboll men jag var mer nyfiken på vad han gjorde i New York.

Edwin Ahlqvist och hans följeslagare väntade in oss för att för att höra vem Ingemar pratade med. Samma fråga kom nu upp igen, vad gör vi här? Jag förklarade mitt ärende i stan och vart vi var på väg. Edvin berättade då att Ingemar och han var i stan för att skriva kontrakt med managern Cus D´Amato för en VM match i tungviktsboxning mot Floyd Patterson.

                                          Ingemar, promotor Bill Rosensohn och Floyd

”Men Åke” säger han, ”du får inte nämna detta för någon i Sverige i nuläget. Den svenska pressen vet inte om det, inte ens Ingemars mamma vet om att han är här”.

”Okay, jag lovar på heder och samvete att inte nämna något om detta”.

Edwin som också var tidningsman ville hålla det hemligt så länge som det gick.

Ingemar stannade kvar en stund när Edwin med sitt sällskap avlägsnade sig. Han föreslog att vi skulle ses lite senare vid Times Square men först måste han följa med till hotellet. Vi träffades en halv timme senare och pokulerade om vart vi skulle ta vägen. Eftersom klockan närmade sig 23.00 och jag tyckte att det började bli lite sent bestämde vi att vi skulle ringa varandra dagen efter för att bestämma träff. Vi ringde varandra och bestämde att vi skulle träffas vid Times Square en eftermiddag. Jag visste inget om berömda platser eller sevärdheter och Ingemar var lika okunnig. När vi står och pratar ser jag plötsligt två personer komma gående på Femte Avenyn. En av personerna verkade bekant!

”Känner du igen Simon Brehm”, frågade jag

”O ja, det är en av mina bästa vänner” svarade Ingemar.

”Är det inte Simon som kommer där”?

”Jovisst är det han”!

Vilket sammanträffande, och i sitt sällskap hade Simon ingen mindre än Umberto Marcato, den populära italienaren, han som sjöng Voulare så härligt. Dom var i New York för en att introducera Umberto på den amerikanska skivmarknaden.

                                                               Ernestine Anderson

Nu skulle vi se stan. Simon visste allt om nöjesliv och underhållning i New York. Det började med ett besök på en klubb där jazzsångerskan Ernestine Anderson uppträdde. Hon stod vid tillfället på toppen av sin karriär. Vi fortsatte till några andra klubbar innan vi avslutade med ett besök på Birdland, den världsberömda jazzklubben där de allra största stjärnorna hade uppträtt. I entrén vid nedgången till klubben stod den lille mörke inkastaren, precis som man sett på filmer och fotografier. Bara det var ju en härlig upplevelse för mig! Kvällen på jazzklubbarna blev ett minne för livet tack vare mötet med Simon Brehm.

National Hockey Leage

Som ishockeyspelare hade det alltid varit en dröm att en gång i livet få se en riktig ishockeymatch mellan två transatlantiska proffslag. Det kunde kanske bli verklighet nu under vistelsen eftersom New York Rangers och Detroit Red Wings skulle mötas i Madison Square Garden.

I vårt sällskap hade vi en ”kändis” som hette Sigge Steinwall och en riktig stockholmare som gick under namnet ”Hagalunds Kalle”. Jag frågade dessa båda herrar hur man får tag på biljetter men fick till svar att alla matcher i serien var utsålda. Men säger Sigge och Kalle, ”vi känner en svensk kille som arbetar som vaktmästare i Garden, vi ska tala med honom”.

 

Sigge Steinvall, f.d. svensk backhoppare, som hjälper svenska idrottare till rätta i USA

Några biljetter gick inte att ordna men däremot kunde han ordna så att vi kunde smita in på arenan. Det var med spänning och nervositet som hela 22 man närmade sig den överenskomna entrén. Var det verkligen meningen att alla vi skulle planka in? Väl framme vid insläppet vänder vaktmästaren plötsligt ryggen mot oss och vi kilar in. Vi blev hänvisade till ståplatser på allra översta hyllan med en underbar utsikt över arenan. Allting hade gått smärtfritt men förmodligen hade klubben fått betala lite pengar under bordet!

Vi fick också möjlighet att se en match mellan New York Rangers och Montreal Canadians. I Montreal spelade två bröder Richard och den mest kända av bröderna, Maurice, hade i just denna match chansen att passera drömgränsen 500 gjorda mål under karriären. Vi fick passera insläppet på samma sätt som förra gången. Eftersom jag spelade hockey kom Sigge fram till mig och frågade om jag hade lust att se det hela från ringside. Vi travade ner från översta läktaren till ett VIP bås intill sargen. Den här matchen blev verkligen tuff. Jag fick på nära håll uppleva alla tjuvtricks som spelarna använde sig av. När en spelare framför oss blev fult tacklad mot sargen började ett allmänt slagsmål mellan spelarna. Handskarna åkte av och knytnävarna fick tala och även spelarna som suttit i avbytarbåset grep in. Det bildades en hög av spelare på isen som pucklade på varandra. Domarna fick ett väldigt svårt jobb att skilja stridstupparna åt men dom använde en teknik som gjorde susen. Genom att dra spelarens egen tröja över huvudet, liksom en tvångströja, kylde man ner stridsivern hos spelarna. På så nära håll kunde jag också se att många av spelarna var utan framtänder. Förmodligen fanns löständerna i rockfickan på kavajen i omklädningsrummet!

Men det bästa av allt var att Maurice Richard lyckades nå drömgränsen. Han stod påpassligt vid sidan av målet när han lyckade peta in pucken. Publiken reste sig upp och applåderade honom under flera minuter. Maurice blev en legend inom kanadensisk ishockey och jag fick vara med om detta!

                                                                    Maurice Richard

Att åka tunnelbana, Subway, var en upplevelse. ”Hagalunds Kalle” berättade om livet i detta myller av färdvägar och om människor som mer eller mindre tillbringade sitt liv där.

New York hade mycket att erbjuda. Här fanns Central Park och isbanan vid Rockefeller Center. Här fanns världens största biograf, Royal Music Hall, med plats för 5000 personer och orgelmusik och stor balett som ingick i föreställningen. Vi fick uppleva Thanksgiving Day med en stor parad vid Femte Avenyn och hela tiden hördes den brusande trafiken med ständiga utryckningar av polisbilar, ambulanser och brandbilar.

Kanske är på sin plats att redogöra för vilka spelare som var med i truppen. Att Sverige hade blivit silvermedaljörer i VM tidigare under året var bra reklam också för vår turné. Vår egen spelartrupp räckte inte till när så många matcher skulle spelas under en så lång tid. Vi hade ingen egen målvakt med oss, ”Zamora” Nyholm hade sin sportaffär att sköta, så vi hade lånat Henry Christensson från IFK Malmö och Ingemar Haraldsson från Elfsborg. Dessutom hade vi lånat in Lasse Råberg Elfsborg, Bengt Palmkvist IFK Malmö, Reino Börjesson Norrby, Sylve Bengtsson Halmstad och ”Gliet” Eliasson från Waggeryd. Våra egna spelare var Rune Lind, Sven Axbom, Torbjörn Jonsson, Åke Johansson, Stig ”Vammar” Gustafsson, Harry Bild, Henry Källgren, Kurt Lövgren, Gösta Persson, Olle Håkansson och nykomlingen från Vadstena, Örjan Martinsson, ledarna Georg Ericson och Lars Appelqvist samt Vilmos Varszeigi som tränare. 

Mot Sydamerika

Från New York skulle vi vidare ut i världen, mot Sydamerika. Under hela resan flög vi i första klass med ett bolag som hette Panagra. Efter mellanlandningar i Miami, Panama City och Quito i Ecuador kom vi fram till Guayaquil. Under resor till utlandet får man både positiva och negativa erfarenheter av de orter man besöker. Guayaquil var något av en slumstad full med fattiga och hungrande människor. Staden ligger nära Ekvatorn alldeles vid Stilla Havet med allt vad det innebär i form av värme och fuktighet också under nätterna.

Före avresan från Sverige hade jag, tillsammans med ”Vammar”, lånat en 16 mm filmkamera för att förverkliga några av våra upplevelser. Nu var det dags att inviga kameran därför tog vi oss fram till stadens marknadsplats. När vi fick se små barn rota i avfallstunnor efter något att äta vände vi om och gick därifrån illamående. Vi hade inte drömt om att livet kunde vara så hårt för barnen här.

Människor utan bostad låg på gatorna, intill husväggarna, för att få sin nattsömn. Det gällde att se upp så att man inte trampade på någon sovande person när vi var ute och kvällsvandrade.

Kvaliteten på det hotell där vi bodde hade i varje fall ingen stjärnstatus. Renligheten var under all kritik och bordsdukarna i restaurangen byttes nog bara en gång per år, förmodligen strax före jul. Vi var här i början av december så då kan ni tänka er hur dukarna såg ut!

Rummet som jag delade med Sven Axbom såg hyfsat ut vid ankomsten. Vi bestämde oss genast för att duscha av oss resdammet. Den gode Axbom bad om förtur i duschen medan jag lade mig på sängen för att vila. Resväskan och fotbollspåsen fick ligga kvar på golvet. Jag lyssnade på det strilande vattnet och väntade på min tur. När ”Svenne” ropade att det var min tur att duscha reste jag mig upp och får då se golvet fullt med vatten! Det blev att snabbt kasta upp väskorna och påsarna på sängen och sedan försöka gå torrskodd genom rummet. Det visade sig att avloppet i duschen inte fungerade. Vi skaffade ett par plankor som fick tjänstgöra som brygga tills vattnet var avlägsnat.

Folke Andersson (1903-68) till vänster. Han skapade också chipsföretaget Estrella 1946.

I staden fanns en mycket känd svensk affärsman vid namn Folke Andersson, även kallad ”banankungen”. IFK Göteborg var hans favoritlag och han blev vår guide under vistelsen i Guayaquil. Flera år senare fick jag, genom svenska tidningar, veta att Folke hittats mördad på ett mystiskt sätt. Här fanns även en välkänd upptäcktsresande vid namn Rolf Blomberg som för oss berättade några minnen och gav sina synpunkter på livet i detta land. Och inte nog med detta, vi träffade även en äkta norrköpingsbo vid namn Ivan Bohman som bodde och arbetade här och som dessutom var svensk konsul.

Vår enda match här i Ecuador spelade vi mot ett lag som hette Emelec. Konsul Bohman hade skänkt ett pris till det segrande laget. Som kapten för laget var det en stor ära att få ta emot detta pris från en norrköpingsbo och föra det till Sverige. Vi vann nämligen med 4-2 trots värmen och trots att det var ett sabla liv på läktarna. Man kastade ryska smällare på plan och inte minst framför vårt mål för att skrämma vettet ur vår målvakt.

Oförberedda i Chile

Efter besöket i denna lite otrevliga miljö reste vi vidare till Santiago de Chile. Här i Santiago hade vi ingen kontakt med svenskar så vi fick vi sköta oss själva. Det gjorde inte så mycket vi var ju ändå här för att spela fotboll i det land som skulle stå som värdar för kommande fotbolls-VM 1962. Två matcher var inbokade och vår första motståndare var det bästa tänkbara nämligen Chiles landslag. Vi gjorde en bra insats och klarade 0-0 mot ett tilltänkt VM lag. Matchen spelades på samma stadion som under Allende krisen 1973 blev ett uppsamlingsläger för de Allendetrogna och varifrån många människor försvann spårlöst.

När man är i Sydamerika och det är sommar hägrar givetvis ett bad i Stilla Havet. ”Jojje” Ericson och Lasse Appelqvist ordnade med en utflykt till havet i närheten av Valparaiso. Det skulle bli skönt med ett dopp i de salta vågorna. ”Jojje” och Appelqvist fördrog själva att bada i en pool och det fanns en pool vid den anläggning vi besökte. Det var bare ett litet problem, den hade ännu inte fyllts med vatten. De båda herrarna kontaktade intendenten för anläggningen och önskade få poolen fylld med vatten. Det skulle givetvis gå bramen det skulle ta en vecka! Vi spelare badade så klart i havet utan våra ”badkrukor”. Havet var tydligen litet för kallt för de två isbjörnarna.

I Chile grasserade en klimatsjukdom, Chilesjukan, som drabbade många av oss. För egen del hamnade jag i sängen direkt vid hemkomsten från utflykten. På bara några sekunder slog den till med maginfluensa och diarré som resultat.

Inför nästa match mot ett lag som hette Colo Colo fick vi därför problem att få ihop fullt lag. Vi hade bar nio friska spelare att börja matchen med. Som tur är så finns det grabbar som ställer upp i alla väder.

Två av våra spelare som var sjuka, Sven Axbom och ”Vammar” Gustavsson, klädde om i matchdräkt på hotellet och placerades liggande på de breda sätena längst bak i bussen. Det var inte lätt att prestera ett bra resultat under sådana förhållanden.

Bara att hålla tätt i de bakre regionerna på kroppen när magknipen sätter in kräver sin man och det var inte alltid det lyckades. Vi kämpade och kämpade men vi fick på skallen med 1-3.

Åter i Montevideo

Från Chile tog vi oss till Montevideo i Uruguay och vi inkvarterades på Ermitage, samma hotell som vid förra besöket 1954. Vi hade endast en match inplanerad, mot Penarol, men vi hade den förra matchen i färskt minne, den bittra kampen när vi förlorade på övertid och med en köpt domare. Vi spelade på samma stadion som förra gången men denna gång var stadion inte helt fullsatt. Vad händer om inte samma sak som vid förra besöket bara med den skillnaden att vi denna gång tar ledningen med 1-0 och Penarol kvitterar i andra halvlek. Matchen närmar sig slutet, 90 minuter passeras, men matchen fortsätter tills Penarol lyckas göra 1-2. Denna gång behövde den köpta domaren bara arbeta fyra minuter över tiden. Som tur var fanns det varken tid till bad eller att sörja förlusten eftersom vi hade en ny match redan nästa dag.

Vi tog oss den korta biten över Rio de la Plata till Buenos Aires. Att spela fotboll i Buenos Aires är en upplevelse. Vid vårt besök hade staden sex lag i den högsta divisionen alla med egen stadion. Varje stadion rymmer över 100 000 tusen åskådare och River Plate som var vår första motståndare hade till och med en egen fritidsanläggning för sina medlemmar. Den låg inte i direkt anslutning till stadion men där fanns allt en människa kan önska sig för motion och avkoppling. Där fanns fyra pooler, åtta tennisbanor, en rullskridskoanläggning och vi hade förmånen att få tillbringa en dag på denna fina anläggning. Vi fick ett provisoriskt medlemskap undertecknat av presidenten själv. Matchen mot River Plate slutade med förlust 0-1 men med tanke på att vi hade match dagen före i Montevideo var resultatet godkänt. River Plate blev för övrigt argentinska mästare så sent som år 2003.

Vi fick bara en vilodag innan det var dags att lyfta med ett sjöflygplan till Asuncion i Paraguay för en ny match mot Olimpia. Jag fick tillstånd att stanna kvar ensam i Buenos Aires medan de andra grabbarna var borta. Det var inte alls svårt att hitta sysselsättning under några dagar i en världsstad som denna. Jag provade på det argentinska kökets husmanskost. Det var kalops som stod på menyn och den smakade ungefär som den svenska. När jag ville var lite lyxig bestämde jag mig för att för första gången låta raka mig hos en barberare. Först tvålad och rakad, sedan skön efterbehandling med ångande handdukar på ansiktet och som avslutning svalkande rakvatten och allt detta utfört av en proffsig barberare.

I övrigt spatserade jag mest runt i den centrala delen av stan. Casa Rosario tilldrog sig mitt intresse med dess kulhål efter revolten mot Juan Peron. Jag promenerade på världens bredaste gata, Avenida Nuevo de Julio (Avenyn den 9 juli) som är hela 140 meter bred. Dagarna gick och grabbarna kom tillbaka efter en förlust med 0-4 mot Olimpia.

                                                                         Avenida Nuevo de Julio

Domarmiss i Argentina

Nästa match spelades i Buenos Aires mot de argentinska mästarna Racing Club. På kvällen den 16 december 1958 var det som vanligt mycket publik på arenan. Jag var nu 30 år gammal och hade avverkat drygt hälften av min karriär som elitfotbollsspelare. Många både viktiga och intressanta matcher hade jag spelat under årens lopp. En del bra insatser och andra mindre bra hade jag åstadkommit. Denna kväll tillhörde våra motståndare den allra yppersta eliten av fotbollsproffs så det gällde verkligen att göra sitt bästa. Kvällen var varm och inbjudande för fotbollsspel. Jag skulle möta en center vid namn Manfredini. Han var en stor tekniker och mycket svårstoppad och vi hade många dråpliga dueller under matchen.

                                                                   Pedro Manfredini                                                                 Publiken levde med och uppskattade våra dueller. Matchen betraktades bland argentinarna som en av de bästa internationella matcher som spelats i Buenos Aires på mycket länge. Enligt min lagledare ”Jojje” så var det här den bästa match jag någonsin spelat. Vem som vann och vem som förlorade hade inte så stor betydelse, det var underhållningen som var viktigast. Att vi sedan förlorade med 0-3 gjorde därför inte så mycket för det var en hedersam förlust.

Efter en dags vila var det dags att äntra bussen till staden La Plata utmed floden Rio de la Plata för att möta ett annat lag från högsta ligan nämligen Estudiantes. Under turnén hade vi en överenskommelse om att fem spelare fick bytas under matcherna. Vi hade förskonats från allvarliga skador men det varma klimatet och det täta matchandet sliter ändå på spelarmaterialet. Vid halvtid var ställningen 0-0 och inget av lagen hade haft några riktiga målchanser. Föga överraskande skulle domarinsatsen också här få en avgörande betydelse.

Lagledarbänkarna var märkligt placerade på kortsidan på var sin sida av ena målet och under andra halvlek var det bakom vårt mål.

När det återstod ungefär en kvart av matchen och argentinarna redan hade utnyttjat fyra byten fick min motspelare, deras center, order att byta. Samtidigt som han börjar promenera upp mot vårt mål för byte börjar den inkommande spelaren sin promenad mot mitten av planen. Då kommer en boll mot mig som jag låter passera i tron att domaren skall blåsa av för att genomföra bytet. När bollen når fram till två av deras spelare framför mål klackar den ena in bollen i mål. Vår målvakt gör ingen ansträngning för att rädda bollen, dels är det offside dels har dom tolv man på plan. Döm om min förvåning när domaren dömer mål.

Nog har jag sett många snabba hundrameterslopp i min tid, bland annat av Jesse Owens, Lennart Strandberg och Carl Lewis, men ingen har sprungit lika fort som ”Jojje” Ericson gjorde när domaren blåste för mål. Ytterrocksmodet var ett så kallat svep av mörkblå färg och då ”Jojje” fått upp farten liknade han Mandrake under sina luftfärder. Framme hos domaren började en språklektion i räkneord. Siffran tolv uttalades på svenska, engelska, tyska men också på spanska. Det gick så långt att vi radade upp de tolv spelarna på linje och försökte övertyga domaren om misstaget. Det hjälpte föga att till och med våra argentinska motspelare instämde och skrattade. Domaren var obeveklig för sanningen och ytterligare en förlust fick föras till protokollet. Irriterade över det felaktiga domslutet gick vi in i omklädningsrummet efter matchen. Plötsligt kommer domaren in i rummet och beklagar att han inte hade uppmärksammat att Estudiantes hade haft tolv man på plan. När han vägrar ändra resultatet från 0-1 till 0-0 går min ilska ut över honom och jag kastar en av mina fotbollsskor rakt på honom vilket får till följd att han lämnar oss fortare än kvickt. Återfärden till Buenos Aires var inte av det muntrare slaget. När vi kom tillbaka var mycket folk samlat utanför vårt hotell.

Vi trodde att det var en eldsvåda eller att en olycka hade inträffat. Det visade sig vara argentinare som uppvaktade oss och ville trösta oss för den usla behandling vi blivit utsatta för. Det var människor som hade följt matchen via radion där alla internationella matcher sänds. Vi uppskattade denna generösa uppvaktning och kände oss som vinnare åtminstone mentalt.

Nu fick vi några välbehövliga vilodagar i Buenos Aires innan vi skulle resa vidare till Lima i Peru, vår sista anhalt före hemresan. Ett mycket intressant och lärorikt besök gjorde vi på en orkidéodling som ägdes av en son till vår dåvarande ärkebiskop Yngve Brilioth. Där vi fick lära oss mer om den svåra konsten att odla orkidéer i växthus.

Vi lämnade Argentina strax för jul med en märklig känsla av att vi nu skulle fira jul långt hemifrån och utan våra familjer.

Hos Inkafolket

När man är ute på längre resor är det vanligt att köpa med sig hem någon souvenir eller sak som är unik för just den plats eller det land man besöker. ”Nalle” Halldén hade inspirerat oss att köpa en tavla eller ett konstverk utan ram som går lätt att frakta hem och för egen del inhandlade jag tre tavlor som fortfarande hänger hemma på väggarna. I Peru fanns det gott om guldgrävare som vaskade och letade efter den ädla metallen. Ett besök hos en gulduppköpare och tillika guldsmed blev ett måste för oss alla. Vi köpte äkta guld- och silverarmband med indianmotiv från inkafolket.

En dag besökte vi ett museum i Lima med föremål från inkafolket. Att fotografera bland alla dessa unika kvarlevor av mumier och andra föremål var tyvärr inte tillåtet. Inkafolket var de första som gjorde hjärnoperationer och i montrar kunde vi beskåda kranier av människor som opererats för hjärntumörer. Det fanns exempel på kranier från människor som hade avlidit under operationen. Här fanns de verktyg som användes vid ingreppen, klubbor som användes som bedövning och vassa stenar som användes som knivar vid operationer. Det var en fantastisk upplevelse och ett minne för livet.

                                                                  Pachacamac

En annan dag gjorde vi en bussutflykt till en stad i inkariket som heter Pachacamac. Staden ligger på en höjd med vidunderlig utsikt över Stilla Havet. Staden var inte helt utgrävd och säkert återstår mycket att utforska om inkariket ännu idag.

Jul på andra sidan jordklotet

Hur skulle det kännas att fira jul i Peru på andra sidan jordklotet i pressande värme och utan den julskyltning vi var vana vid? Och samtidigt tänka på alla därhemma som satt runt de uppdukade julborden med all julmat på tallrikarna. Hur skulle vi klara oss utan julklappar och julmat och missa julottan på juldagsmorgonen? Jag fick den bästa julkapp man kan tänka sig i en sådan situation, det kom ett fotografi från Sverige på Krister och Solveig. Det blev så känslosamt att tårarna rann utmed kinderna!

Någon julotta fanns inte att uppbringa i Lima däremot fick vi höra talas om julbön på julaftonskvällen kl. 19.00 i en protestantisk kyrka. Färden till kyrkan skulle ta cirka en halv timma. Vi hade beställt buss så att vi skulle vara framme i god tid. Adressen hade vi fått av inflyttade svenskar så nu gällde det bara att informera chauffören. Enligt den beskrivning vi fått skulle kyrkan ligga i närheten av flygplatsen. Chauffören var säker på sin sak när han drog iväg med oss i sin buss av äldre och utsliten modell. Växellådan var inte synkroniserad. Gaspedalen såg ut att vara en spik som stack upp ur trädgolvet. Ljuddämparen hade ramlat av vid någon tidigare körning, så ni förstår vad vi var utsatta för. Resan gick mycket riktigt mot flygplatsen men någon kyrka upptäckte varken vi eller chauffören.

Tillbaka till hotellet för nya instruktioner och snart var vi på väg mot flygplatsen igen. Samma visa, ingen kyrka. När vi för andra gången återvände hotellet var klockan redan över sju. Denna gång fick vi en instruktion som gjorde susen! Vi hittade faktiskt kyrkan men vad hjälpte det, julbönen var redan slut och deltagarna var på väg att lämna kyrkan. Bussresan hade i varje fall gjort oss hungriga så vi såg fram emot julmat och en glögg när vi kom till restaurangen. I restaurangen var vi ensamma och någon julgran såg vi inte skymten av.

Det var första gången de flesta av oss firade jul utomlands och det var svårt att få igång någon julstämning efter alla vedermödor.

Ibland inträffar händelser som gör att man kan säga att världen är bra liten. Det var precis vad jag fick uppleva i Lima. En dag när vi skulle träna stod vi och väntade vid hotellet på taxibilar för resan till stadion. Vi bar på klädpåsar med texten IFK Norrköping. På trottoaren kommer det en kinesisk flicka gående. När hon får se våra påsar utbrister hon på ren svenska;

”Är ni från Norrköping? Vad roligt, jag är också därifrån. Min pappa och mamma arbetar vid cirkus och vi reser runt världen. Numera bor mamma och pappa i Finspång. Lycka till på matchen”.

Nyår i luften

Vi hade två matcher kvar att spela under denna långa turné. Den 27 december mötte vi Mariscal Castilla och vi lyckades klara oavgjort 2-2. Nu började krafterna verkligen att tryta och i den sista matchen som spelades den 30 december mot ett lag vid namn Atletico Chalaco fick vi stryk med 0-1.

Resan tillbaka till Sverige startade på nyårsafton. Vägen till flygplatsen kunde vi utan och innan efter våra vedermödor tidigare. Avresan var satt till 18.00 lokal tid vilket innebar att det redan var nytt år hemma i Sverige. Vi skålade och önskade varandra ett gott nytt fotbollsår. Från Lima flög vi till Miami i Florida och under resan kunde vi skåla in det nya året även i lokal tid. När vi närmade oss Miami fick vi information om att vi var tvungen att cirkulera i luften några minuter före landning. Det visade sig att ett annat flygplan hade fått specialtillstånd att landa före oss. Ombord på det planet fanns den cubanske diktatorn Batista som precis hade blivit utslängd från Cuba av Fidel Castro. Vi fick snällt vänta på vår tur utan att veta om den dramatik som just då omgav oss.

Från Miami flög vi till New York och sedan vidare till Bromma där vi landade på nyårsdagen 1959. Antalet flygtimmar under denna turné översteg 100 och min flygrädsla hade faktiskt dämpats betydligt under tiden.

Ekonomiskt gick turnén med överskott. Vi spelare hade 50 kronor i dagtraktamente men inga matchpremier. Det går inte att jämföra med dagens elitspelare som är kontraktsbundna. Vi hade fotbollen som hobby och skötte samtidigt ett heltidsjobb mellan klockan 07 och 17. Dom flesta av oss hade fysiska arbeten så vi fick ändå en viss träning i vårt dagliga värv.

Hela den långa turnén genomfördes utan några större incidenter. Vi var grabbar från olika klubbar som trivdes tillsammans och snart skulle vi mötas igen men då som konkurrenter i 1959 års Allsvenska. IFK har ofta haft ledare som har kunnat få de olika individerna att samsas under det kända ordspråket ”en för alla och alla för en”. Det har givit oss många framgångar under åren.

Året då vi slog England på Wembley 1959

Man får aldrig slå sig till ro och suga på karamellen för länge. När en match har spelats börjar förberedelserna för nästa och det finns alltid motståndare som längtar efter revansch.

Den gemensamma träningen startade den 12 februari med sedvanlig konditionsträning i ridhuset. För första gången skulle serien starta på våren. Det var premiär för det nya seriesystemet med vår – och höstsäsong.

Premiärmatchen skulle spelas mot Örgryte hemma på Idrottsparken. Örgryte var nyuppflyttade och hölls faktiskt som favoriter till seriesegern inte bara av Göteborgspressen. Även delar av Rikspressen och veckotidningarna var förvissade om att Örgryte skulle vinna. Med namn som Gunnar Gren, Agne Simonsson, Rune Börjesson, Wilgot Schwartz och Lennart Wing skulle man bli svårslagna. Det där var något som vi hade tagit fasta på. Det retade oss att tidningen SE både hade fotograf och journalist med på tåget från Göteborg som gjorde ett stort reportage om förutsättningarna.

Vår tränare och vi grabbar planlade taktiken för hur vi skulle förhindra en förlust mot ÖIS. Vi var heltända på att ta ner dessa fantasier på jorden. Med energi och segervilja kämpade vi ner motståndarna och vi var förkrossande överlägsna i en match som slutade 4-1 till oss inför 14.000 åskådare. Vi såg heller aldrig något reportage i SE efter denna stora förlust.

Vi slutade på andra plats i serien en poäng efter Djurgården. Det hjälpte inte att vi vann hela tio av elva matcher under hösten eftersom vi hade avslutat vårsäsongen med en liten formsvacka. Vi förlorade dom fyra sista vårmatcherna på grund av ett nytt och annorlunda försvarsspel. Vi spelade helt enkelt inte ett tillräckligt tillknäppt försvarsspel. Jag som lagkapten var inte av samma uppfattning som min lagledare vilken typ av fotboll vi skulle spela. ”Jojje” Ericson var motståndare till den fotboll som vi spelade i landslaget. Han ansåg att landslaget spelade ett defensivt spel, ett så kallat ”skitspel”, som inte har något underhållningsvärde. ”Jojje” var mer intresserad av offensiv fotboll men ett sådant spel kräver att man har ett vattentätt försvar där varje spelare har full kontroll på sin arbetsuppgift. Det försvaret hade inte vi och experimentet gjorde att vi förlorade dessa fyra matcher helt i onödan. Enligt traditionen skall man aldrig ändra på ett vinnande lag eller en vinnande taktik. Den starka slutspurten, i en ovanligt jämn serie, gjorde ändå att det blev en ny silvermedalj i vitrinskåpet.  

Storseger mot Danmark

Jag spelade alla sju A-landskamper under året. Bland dessa matcher är speciellt två minnesvärda. Först och främst vår berömda seger på Wembley mot England men också matchen mot Danmark i Köpenhamn den 21 juni. Den danska pressen hade bestämt att nu ska svensken få på skallen. Danmark hade inte lyckats besegra Sverige en enda gång sedan 1951. Från IFK var vi fem spelare på planen nämligen ”Zamora” Nyholm, Sven Axbom, Torbjörn Jonsson, Harry Bild och jag själv. Idrottsparken var givetvis utsåld till sista plats. Stämningen var hög, ölet flödade och vädret var underbart. Vi spelare hade blivit uppvaktade av de skånska journalisterna som förklarade hur deras vardag skulle se ut om danskarna skulle vinna. Det var ett laddat gäng som äntrade planen påverkade som vi var av alla varningar. Danskarna hade sina hejaklackar runt hela arenan. Vi möttes av lite glåpord från åskådare som satt nära planen men det lugnade ner sig ganska kvickt. Harry Bild hade en dag då de små fötterna var rätt inställda mot målet. Med ett kanonskott upp i nättaket från 30 meter kyldes danskarna ner. Sedan fortsatte det av bara farten med ytterligare fem mål så att slutresultatet blev hela 6-0 efter ytterligare ett mål av Harry Bild. Danskarna fick vänta ända till 1965 innan nästa vinst, men den matchen slapp jag uppleva. Jag var faktiskt aldrig med om att förlora mot Danmark.

Någon dag innan vi skulle spela landskamp mot Ungern i Budapest den 28 juni skulle Ingemar Johansson boxas om VM titeln mot Floyd Patterson. Besöket i New York året innan då jag fick tillfälle att umgås med Ingemar hade givetvis ökat mitt intresse för den matchen.

Enligt UK skulle vi inte få lyssna på det referatet då det kunde störa uppladdningen inför landskampen. Vid en landskamp mot Finland i Norrköping hade vi som present fått en liten transistorradio av företaget NEFA. Som av en händelse fanns den radion med i Budapest och som av en händelse vaknade jag och min rumskompis Torbjörn Jonsson vid fyratiden på morgonen. Uppkrupna som små apor utmed fönstret på Grand Hotell på Margareta-ön hörde vi, om än mycket svagt, vad reportern Lars-Henrik Ottoson förmedlade. Ingemar hade slagit Floyd på knock out i den tredje ronden.

En sådan enastående händelse kan man inte hålla tyst om så. Den första person jag träffade i korridoren på morgonen var Lennart Hyland. Han trodde mig inte först, men efter flera redogörelser insåg han att jag hade rätt. Hyland blev tjurig då det visade sig att han hade slagit vad med någon om att Ingemar skulle förlora. Hyland var inte någon boxningsentusiast, vem minns inte hans nedvärdering av Ingemar under OS-finalen 1952.

Någon bestraffning för vår olydnad fick varken jag eller Torbjörn. Det glömdes bort i den allmänna glädjen över att Sverige hade fått en världsmästare i tungviktsboxning.

När vi testade Zamora

Uppladdningen inför höstsäsongen ägde rum på Getå Turisthotell. Det hade blivit populärt att ordna träningsläger före seriestarten. Konditionsträningen skötte vi i Getåravinen och fotboll tränade vi på Åby idrottsplats.

Under en resa till en bortamatch pratade några av oss om konditionens betydelse. I den gruppen var ”Zamora” med och diskuterade. ”Zamora” framhöll att han kunde ta ut sig bara på ren vilja, något som vi andra ifrågasatte. Det hör till saken att ”Zamora” nästan alltid lyckades springa innervarv och var expert på att snäva i kurvorna. Vid ett träningspass bestämde vi att vi skulle testa om viljan kunde jämföras med konditionen. Det träningspasset var nog det hårdaste vi någonsin presterat. Framme vid hotellet avslutade vi med gymnastik men då utan ”Zamora” som var kvar i skogen. Medan vi gymnastiserade hörde vi hur ”Zamora” kom stampandes utför backen utan att se oss andra. Han sprang bara rakt fram och hade inte vår ledare ”Cege” Olofsson stoppat honom hade han säkert sprungit rakt in i väggen på hotellet. De vackra blå ögonen hade förbytts till två eldklot och läpparna var blåaktiga. Det var faktiskt ingen vacker syn men jag tror ”Zamora” insåg att han hade förlorat vadet. Ett vad som bara gällde äran.

Vi hade verkligen kört hårt hela veckan och till och med ”Jojje” tyckte att vi hade gett allt. Vi spelade en träningsmatch i Åby under veckan och skulle sedan avsluta lägret med en match på fredagskvällen i Vadstena. Det var en så kallad ”tackmatch” för Örjan Martinsson som vi hade värvat till IFK från Vadstena. ”Jojje” var rädd att vi inte skulle ha någon ork kvar att genomföra den matchen. Här sprang det ut elva vältränade killar och spelade drömfotboll och vann med hela 14-1. Pyttsan vad han bedrog sig, vi var ett härligt gäng killar som spelade fotboll för att vi gillade det.

Träningslägren ägde alltid rum under vår semester och hittills utan ersättning. Vid ett sådant läger framförde jag önskemålet att vi borde få någon form av ersättning för de förlorade semesterdagarna. Föreningen tjänade ju pengar på publikintäkterna. Jag fick svaret att vi kunde få fem kronor om dagen i ersättning. Det tog vi som en skymf, så i fortsättningen tränade vi på kvällstid vid Idrottsparken och tillbringade semestern ihop med familjen istället. 

Mot England på Wembley

Nästa landskamp av stort intresse var den mot England den 28 oktober på Wembley i London.

Vi förberedde oss för den matchen med ett träningsläger vid Hindås utanför Göteborg. Noggranna förberedelser var uppgjorda och tränaren Torsten Lindberg sparade ingen möda på den taktiska uppläggningen. Han hade tagit kontakt med förre landslagstränaren George Raynor i London som lovade meddela oss vilket lag som skulle representera England. Vi satt i en lektionssal och väntade på besked om vilka spelare som vi skulle möta. Beskedet kom och namnen offentliggjordes. Därefter fick var och en av oss redogöra för hur vi taktiskt skulle agera. Det var ju viktigt eftersom England hade ett kanonlag med idel kända stjärnor. Min center var Don Howe och intill honom skulle Bobby Charlton och Jimmy Greaves spela. Det var enda gången under mitt fotbollsliv som vi gick igenom en taktik så noggrant och det skapade ett gott självförtroende.

England hade fram till 1953 under 90 år aldrig förlorat en landskamp på hemmaplan annat än mot kusinerna Irland, Nordirland, Skottland och Wales. Då förlorade man för första gången och det var Ungern som vann med 6-3. Landskampen som spelades på Wembley visades i svensk TV. Färgteven hade ännu inte gjort sitt intåg så det var alltså svartvit som gällde. Detta medförde att vi inte fick spela i vår blågula dress utan det blev blå tröjor och vita byxor som gällde. England spelade som vanligt i vitt och svart.

Vi hade hört talas om den speciella grässort som Wembleys gräsmatta bestod av. Gräset var som revar och gjorde att skon lätt fastnande i gräset och kunde förorsaka en vrickning av vristen. Den skadan kallades helt enkelt för ”Wembleyskadan”. Vi uttryckte önskemål om att få träna på planen för att prova ut den bästa typen av fotbollsdubbar. Det fick vi inte göra, men vi kunde få promenera på planen i våra egna kläder. Sagt och gjort, vi utrustade ett antal spelare i fotbollsskor med olika typer av dubbar medan andra fick gå i vanliga lågskor för att inte avslöja något. Våra uppgjorda ritningar höll hela vägen. Som andra nation i världen besegrade vi engelsmännen i England. Resultatet 3-2 var vi mycket stolta över och vi var närmare 4-2 än 3-3. Som kapten för laget framförde jag en önskan från spelarna att få behålla dressen som ett minne av denna historiska match. UK beviljade inte vår önskan. Det var ren snålhet att inte ge grabbarna det minnet.

 

Förutom matchen har jag ett annat stark minne av dagarna i London. Vi bodde på hotell Park Lane nära Piccadilly Circus. Dagen före matchen promenerade truppen i områdena runt Soho, Piccadilly Circus och Trafalgar Square. Platser man måste besöka när man är i London. En blind man stod vid ett övergångsställe och sålde tidningar. När jag passerade honom sade han kort ”ni vinner i morgon”. Hur kunde han veta att jag var svensk och varför talade han bara till mig. Det är en gåta, men rätt fick han! Han var en riktig spåman.

Efter matchen mot England stack vi över till Dublin för en landskamp mot Eire. Glädjen hade lagt sig. Vi hade hellre åkt hem till Sverige efter matchen mot England men det var ju bestämt att vi skulle spela. Inspirationen fick sig en ny törn när vi kom till matcharenan. Planen lutade och gräset framför målen var bara löst gräs som hade klippts på planen och placerats framför mål. Arenan låg som på en bakgård. Det kändes inte som en landskampsarena och vi fick stryk med 2-3. Vi spelade med två halvskadade spelare, vilket inte är att rekommendera. Både Agne Simonsson och Bengt Salomonsson hade fått ordentliga smällar på Wembley!

Efter matchen bestämde jag mig för att ge igen mot UK för vi inte fick behålla våra tröjor i London. Jag gick fram till min motståndare, centern, och överlämnade min tröja och i gengäld fick jag hans. Flera av spelarna gjorde samma sak. Det blev en liten protest mot UK.

När vi kom hem från Irland var säsongen över och vi behövde vila från fotbollen under vintern. Den långa turnén till Nord- och Sydamerika samt cirka 50 matcher under själva säsongen hade slitit hårt både fysiskt och psykiskt. Jag kunde ändå inte låta bli att spela några ishockeymatcher under vintern. Man kan inte bara strunta i en favoritsport så där utan vidare.

Husbygge 1960 med Guld och Guldklimp på nytt

Snart var det åter dags att kränga på sig träningskläderna för en ny period i Ridhusets fuktiga och urinluktande sågspån. Som vanligt var det mycket konditionsträning på programmet.

Det fanns alltid ett tävlingsmoment mellan oss grabbar. Målet var att köra så tufft att vissa andra spelare började att ”knäa”. Ibland var det nära slagsmål om att ligga i täten och vi körde så att sågspånet yrde om fötterna. Sista delen av träningstiden blev det alltid spel med fria regler. Det var hårda matcher med täta byten, roligt hade vi och svettiga blev vi!

Under flera år fick vi åka taxi tillbaka till Idrottsparken trots våra genomsvettiga och illaluktande kläder. Snart började taxichaufförerna protestera mot att vi avsöndrade urinluktande sågspån i bilarna och då fick vi ta apostlahästarna tillbaka till Idrottsparken istället. Idrottsparken hade ingen modern utrustning för att torka eller tvätta kläder. Efter en tisdagsträning kunde det hända att kläderna inte hann torka riktigt till torsdagens träning. Det var det inte så kul att kränga på sig halvtorra kläder för ett nytt träningspass.

Av tradition spelade vi vårens första matcher i Skåne. Serien startade som vanligt i mitten av april. Den här säsongen blev en av klubbens bästa genom tiderna. Jag minns att vi hade en väldig förmåga att göra många mål detta år. Målkavalkaden började den 1 maj med storseger över IFK Göteborg med 7-0 på Idrottsparken. Efter 4-4 borta mot Degerfors, 2-0 mot Hälsingborg, 3-1 borta mot Malmö FF, 6-0 mot Hammarby fortsatte vi av bara farten och slog först Sandviken borta med 4-1 innan vi avslutade vårsäsongen med hemmavinst över Jönköpings Södra med 5-0. Vår enda förlust kom mot Örgryte i Göteborg.

Husbygge

Vid årets början diskuterade jag med en arbetskamrat om att bygga ett hus. Jag fick nys om att det fanns ett område där det skulle byggas enplanshus. Jag tog kontakt med en försäljare men fick besked att allt var slutsålt men att det fanns kunder som var tveksamma. Snart fick jag besked att jag kunde få överta ett kontrakt och bygget kunde börja. I april månad kom den första leveransen. Vid den här tiden arbetade jag i Motala med tjugo mils resa varje dag.

Tisdagar och torsdagar var det träning i en till två timmar och sedan matcher på söndagarna. Det hände att jag vid bortamatcher hoppade av tåget i Linköping och reste med kompisar till arbetet i Motala. Alla lediga kvällar bar det av direkt ut till Ljunga för arbete på bygget. Jag har många gånger undrat över hur jag orkade med allt jag var inblandad i utan att försaka familjen. I oktober fick vi tillökning i familjen när min dotter Elisabet föddes. Det nya huset blev inflyttningsklart lagom till jul, detta händelserika år.

Mitt enda mål i Allsvenskan

På tal om många mål den här säsongen så var det inte vanligt att en centerhalv fick vara med i anfallet och göra mål, i varje fall inte hos oss i IFK. Passerade jag någon gång mittlinjen hördes skrik från lagledarbänken om att jag skulle gå tillbaka till försvaret.

Vid bortamatchen mot Hammarby på Fotbollsstadion i Solna bestämde jag mig för att vara olydig. Hammarby ledde med 1-2 i andra halvlek och en förlust var nära. Vi fick en hörna från höger vid södra ståplatsläktaren. Jag intog en position som jag en gång hade lärt mig av en bror till ”Iffa” Svensson (han spelade en kort tid i IFK på 1910-talet men flyttade sedermera till Stockholm och AIK).

Om jag placerar mig i hörnet vid straffsparksområdet har jag full kontroll på bollen medan försvararna måste vända sig ett halvt varv för kunna komma åt bollen.

Bollen kom emot mig och jag såg min chans att kunna nicka den i mål. Precis när jag skulle sätta pannan till dök det upp ett Hammarbyhuvud som irriterade mig och gjorde att jag inte såg bollen. Jag missade bollen med huvudet men träffade den med min högra axel och bollen gick i en fin båge in i mål. Kan man kalla det för ett konstmål av en konstnär? I varje fall klarade vi oss från en förlust och från att spräcka en förlustfri trend på hela sjutton matcher.

                                                              Svenska mästare 1960

Sista matchen i serien spelade vi mot Djurgården hemma på Parken den 16 oktober inför hela 15.000 åskådare.

Det gick rykte om att mutor var i omlopp eftersom både Djurgården och AIK låg risigt till och båda lagen kunde åka ur serien. Det påstods i pressen att ”Zamora” och jag hade blivit uppringda från en supporter som ville betala oss för att lägga oss mot Djurgården. Jag hade i varje fall inte haft något sådant samtal men det medförde att vi var ganska påpassade av pressen. Vid genomgången före matchen kom vi alla överens om att ge järnet, även om guldet var klart sedan länge.

Det var ett skärpt lag som sprang in på Parken och spelade ut Djurgården fullständigt både i matchen med 4-1 och ur allsvenskan. AIK klarade sig kvar tack vare seger i sista matchen.

Det är inte med glädje man ser tårfyllda motståndare lämna planen. Vi är ju kompisar även om vi spelar i olika lag. När serien var slut stod vi som segrare för nionde gången och jag för fjärde gången.

Vi segrade i 17 matcher, förlorade en och spelade oavgjort i fyra. Vi fick 38 poäng, sju poäng före IFK Malmö och hela 14 poäng före Örgryte på tredje plats. Målkvoten 75-26 var den bästa vi haft någonsin.

Under året spelade jag i alla Sveriges sex landskamper. Min allra bästa landskamp var den mot Frankrike på Fotbollsstadion i Solna. Den center jag spelade mot var den inte helt obekante Raymond Kopa. Jag hade en dag då allt lyckades, vilket medförde att Kopa mer eller mindre undvek att spela center. Han agerade mera som högerytter. Vi var fem spelare från IFK som bidrog till att Sverige vann med 1-0. Även Torbjörn Jonsson gjorde en kanonmatch vilket senare gav honom ett proffskontrakt.

Fem spelare från IFK Norrköping i matchen Sverige-Frankrike 1-0 1960

”Franska laget var en besvikelse inte minst för den franske radioreportern. Han kunde inte ha så mycket positivt att rapportera hem då Kopa o Co inte kom över mittlinjen förrän i andra halvlek. I rättvisans namn bör dock framhållas  att Kopa var utmärkt. Han råkade emellertid möta en BAJDOFF i högform å så var den dagen förstörd. ”                

Anders Andersö i SvD efter matchen Sverige-Frankrike.

Tillökning i familjen

Samtidigt som vi spelade en VM kvalmatch mot Belgien den 19 oktober på Fotbollsstadion i Solna väntade vi tillökning i familjen. Dagen före matchen kopplade landslaget av med revy och måltid på Berns Salonger. Under måltiden kommer en servitris fram till mig och upplyser mig om att jag har telefonsamtal som väntar. Jag visste redan vad det rörde sig om. Det var min svärmor som ringde och talade om att jag blivit pappa till en välskapt dotter som senare döptes till Elisabet. Det var inte svårt att spela landskamp dagen därpå och en seger med 2-0 i den första VM kvalmatchen spädde ju på lyckan ytterligare.

Jag deltog inte i någon turné detta år. Husbygget och arbetet vid Televerket var viktigare för mig eftersom jag gick under utbildning. De övriga grabbarna fick medverka i två turneringar under året. Under tre veckor mitt i sommaren åkte laget till New York för en turnering. Där spelade IFK bland annat en match på samma arena, Polo Grounds, där Ingemar Johansson hade förlorat returmatchen mot Floyd Patterson några veckor tidigare. Den andra turnén gick till Tyskland och Belgien i november månad.

Missat guld 1961

Det här året blev ett mellanår som inte går till historien för så många minnesvärda upplevelser. Vi lyckades inte ta vår tionde guldmedaljsuppsättning. Det fick räcka med stora silvret när Elfsborg vann serien, fem poäng före oss. Vi spelade in två nya ytterhalvor Bill Björklund och Björn Nordkvist som båda senare skulle bli nyckelspelare i klubben.

Jag spelade fyra landskamper det här året. Kvalmatchen till VM 1962 mot Schweiz som spelades på Fotbollsstadion i Solna var den mest minnesvärda. Det var i den matchen som ”Zamora” fick näsbenet avslaget vid en duell med Schneiter. Han bars ut på bår och Lennart Wing fick ta på sig en målvaktströja och ett par handskar. Eftersom man inte fick ta in någon reserv i VM matcher på den här tiden blev vi tvungna att kämpa vidare med tio man. Då kunde ingen av oss drömma om att ”Zamora” skulle komma tillbaka in i matchen. Men det var just vad han gjorde. Med en bomullsfull och tejpad näsa kom han tillbaka. Hur många målvakter skulle i dag komma tillbaka in på plan efter en sådan smäll? Det var modigt men kanske litet dumt och det var ingen vacker målvakt jag hade bakom mig, blodig och tejpad. Vi vann den viktiga matchen med 4-0 och ledde nu vår VM kvalgrupp och Sverige tog ett steg närmare VM. För min del tog VM kvalet slut i och med denna match. I de tre kommande kvalmatcherna blev det proffsen som anlitades. Det hjälpte nu inte och vi missade VM slutspelet efter en skandalmatch mot Schweiz.

                                                Bajdoff skyddar sin målvakt Zamora

Europacupen 1962

Det här året 1962 blev ett klang och jubelår i många avseenden. Föreningen fyllde 65 år och vi hade kvalificerat oss till Europacupen för klubblag. Träningslägret på våren var förlagd till Idrottshögskolan i danska Vejle. Här fanns många härliga backar att konditionsträna i, en fin inomhushall att gymnastisera i och vi hann med att träningsspela mot tre danska elitlag.

Under sommaruppehållet var vi på turné i Norrland. Vi uppskattade väldigt mycket att få göra denna resa tillsammans med våra fruar och arrangörerna gjorde allt för att vi skulle trivas. Bland annat fick vi tillgång till fiskevatten som inte var tillgängliga för allmänheten. Det hjälpte nu inte för vi fick ingen fisk ändå. Arrangörerna påstod att det inte berodde på oss utan att det inte nappar så bra under sommaren. Det var inte bara en nöjesresa. Vi hade fler tuffa matcher på programmet och däremellan var även träningspass inlagda. Det gällde att vara i toppform redan i början av augusti när höstsäsongen började om vi skulle kunna spela hem den tionde guldmedaljen till föreningen. Sedan hade vi också första omgången i Europacupen mot Partizani från Tirana att tänka på.

Första matchen mot albanerna spelades i Norrköping. Eftersom vi inte visste något om våra motståndare var det svårt att lägga upp rätt taktik. Det visade sig ganska snart att dom spelade ett mycket tillknäppt försvarsspel som var svårt att forcera men trots det vann vi med 2-0. 

När vi öppnade Albanien

Albanien var vid denna tidpunkt ett mycket isolerat land och någon form av idrottsutbyte med västvärlden förekom knappast. Vi i IFK Norrköping blev den första klubb som besökte detta land på idrottslig grund när det var dags för returmatchen. Resan skapade ett stort intresse från många nyfikna svenska journalister och supportrar. Det var inte enbart sportjournalister som tog chansen att följa med för att bilda sig en uppfattning om livet i Albanien eftersom det var lättare att få inresetillstånd tack vare vår match.

Sveriges Television skickade med sin främste fotograf Bengt Nilsson för att göra en dokumentärfilm om landet. Bengt Grive direktsände matchen för Sveriges Radio. Den svenska rikspressen skickade sina allra främsta utrikeskorrespondenter. Så mycket fint folk har aldrig tidigare rest tillsammans med oss i ett chartrat flygplan. IFK hade chartrat planet av Transair med kapten Jolly Person som befälhavare för denna unika resa. Av ren nyfikenhet gjorde jag ett besök i cockpit för att få mer information om resan och vilken färdväg vi skulle ta. Jag blev lite bekymrad när jag fick veta att han inte hade fått någon klar flygväg av flygledningen i Albanien. Framför honom låg en vanlig karta över Italien, Jugoslavien och Albanien. Där hade han med rödpenna ritat ut sträckan från Brindisi till Tirana. Det fanns inga flygfyrar som ledsagade så allt gick på en höft. Radioförbindelserna var svåra att tyda beroende på flygledarens dåliga kunskaper i engelska. När vi närmade oss Tirana var nyfikenheten stor och våra ögonen riktades mot marken för att upptäcka Tiranas flygplats och vad som fanns på marken. Enligt kapten Jolly Persson kom upprepade order från kontrolltornet att svänga vänster. Order som han tack och lov inte följde för hade han följt deras råd hade vi flugit rakt in i bergen. På marken stod ett antal ryska MIG-plan startberedda. Landningen gick perfekt och vi var nu framme i det gåtfulla landet Albanien.

Bussresan till hotellet gick utan några större problem. Visserligen körde chauffören fel så vi hamnade litet på efterkälken men jag vet inte om det var med avsikt. Vi passerade i alla fall en byggnad under uppförande som var omgärdat av höga stängsel och tända strålkastare. Militärer med gevär bevakade bygget och det påstods att det var politiska fångar som utförde arbetet.

En stad utan bilar

Tirana var en lugn stad utan trafik som störde. Människor cyklade till och från sina arbetsplatser och på kvällarna använde man apostlahästarna när man skulle ströva omkring i stan. De få bilar som trafikerade de breda gatorna var i första hand kinesiska diplomatbilar. Vid något enstaka tillfälle kom en lastbil med kol till någon regeringsbyggnad intill hotellet.

Våra värdar arrangerade en resa med buss till hamnstaden Durres för att vi skulle få tillfälle att bada i Adriatiska havet. Vi skulle äta mat på ett hotell men hotellet var stängt eftersom det inte fanns några turister i landet. Hotellet öppnade för vår skull och maten lagades av personal från vårt hotell i Tirana.

Det hör till traditionen att köpa med sig någon souvenir hem från varje land man besöker men här upptäckte vi ganska snart att det inte fanns något av värde att köpa.

Tack vare vår match fanns det möjlighet också för representanter från andra länder att besöka Albanien. Enligt säkra källor hade England skickat en stjärnreporter för att som det heter referera matchen men det kanske inte var den verkliga orsaken. Eftersom Albanien var ett slutet land tänkte man ta chansen att filma annat än själva matchen vilket inte var tillåtet. Det kom order från albanerna att det engelska TV teamet var tvungna att lämna Albanien omedelbart.

Det var stort intresse för vårt besök och träningspasset dagen före matchen var välbesökt med cirka 5.000 åskådare. Planens gräs var av en typ som vi aldrig tidigare hade stött på. Gräset växte som revar vilket gjorde att bollen inte rullade så snabbt. Matchen skulle spelas på Tiranas stadion, en arena som saknade elljus, varför matchen måste börja senast klockan 16.00 för att hinna spelas före mörkrets inbrott. 

Försenad domare

Matchdagen var inne och klockan närmade sig 16.00. Vi hade värmt upp och var beredda på en hård fight. Vi stod beredda att springa ut på planen när vi fick besked att vi skulle börja matchen utan den ordinarie tjeckiske domaren. Han var försenad och skulle komma litet senare och under tiden skulle en alban tjänstgöra som domare. Jag informerade vår ledare Sigge Andersson om att något skumt var på gång. Jag tror inte att UEFA hade godkänt matchen om vi började spela med en alban som domare. Som kapten för laget vägrade jag gå ut på planen men efter några minuter dök domaren upp och matchen kunde börja. Stadion hade varit fullsatt redan klockan 11.00 på förmiddagen. Vi uppskattade antalet åskådare till 15.000. Matchen slutade 1-1 vilket resulterade i att vi gick vidare i Europacupen.

I andra omgången lottades vi mot ett av Europas storlag nämligen Benfica från Portugal. En mycket svår motståndare men en höjdarmatch ur ekonomisk synvinkel eftersom mötet inte kostade oss någonting. Första matchen skulle spelas i Norrköping och returmatchen tre veckor senare i Lissabon.

Men innan det var dags för den drabbningen måste vi avsluta allsvenskan. In i det sista var det en hård strid mellan oss och Djurgården om vem som skulle vinna. Lyckan var med oss och glädjen var stor bland ledare och supportrar efter avslutningsmatchen mot Degerfors när vi vann med 4-0. Vi hade vunnit allsvenskan för tionde gången och den högtidliga medaljutdelningen ägde sedan rum i Stadshuset den 1 dec. Det blev en verklig guldafton när hela 40 av 45 nya och tidigare medaljörer var närvarande. En härlig kväll där många minnen ventilerades.

Mot Benfica hemma på Idrottsparken

När guldet var klart var dags att tänka på matchen mot Benfica. Eftersom Idrottsparken ännu inte var utrustad med elljus kom matchen att spelas på eftermiddagen den 31 oktober. Benfica hade vunnit Europacupen dom två föregående åren och var givetvis favoriter. I laget fanns det gott om berömda spelare. Vem minns inte den mycket trevlige och skicklige anfallaren Eusebio, målvakten Pereira och halvbacken Coluna. Min motståndare centern Torres var nästan två meter lång och honom skulle jag möta i höjddueller.

                                                Bajdoff, José Torres och Bill Björklund

Matchdagen var Norrköpings gator välbesökta med människor tillresta från Östergötland, Småland, Sörmland och orter utanför regionen. Idrottsparken var i det allra närmaste utsåld och många norrköpingsbor hade fått ledigt från sina jobb. Industrier och andra företag stängde för att bereda sina anställda tillfälle att se matchen.

Vi borde ha vunnit med 2-1 eller 3-1 efter alla solklara chanser men matchen slutade 1-1 efter ett kanonskott i mål av Bill Björklund och en kvittering med ett liknande skott av Eusebio. Den långe centern Torres beredde mig inte så stora bekymmer i luften. Det gällde att hoppa litet före honom så hindrade man automatiskt hans chans att komma högst.

Den här matchen var min fyrahundranittiosjunde match i IFK ´s A-lag och eftersom vi hade två träningsmatcher att avverka före returmatchen så blev den matchen min femhundrade match.

Returmatchen spelades den 22 november på Stadio de Luz i Lissabon inför 50.000 åskådare. Även vid denna resa flög vi med ett chartrat plan från Transair. Nu var planet också fyllt av supportrar och förtjänta medlemmar. Att spela borta mot ett lag som Benfica och inför en fanatisk hemmapublik tillhör inte de lättaste uppgifterna. Det krävs mer tur än skicklighet om man ska vinna i en sådan situation men nu växte Benfica flera klasser inför sin hemmapublik. Vi blev inte utspelade även om vi förlorade med 1-5. Det var bara det att dom hade det flyt som krävs.

Jubileum

Som tack för mina 500 A-lagsmatcher i föreningen fick jag en guldring med IFK ´s gamla klubbmärke avbildat. Det finns bara ett exemplar till av denna utmärkelse och den tillhör min gårdvar och kompis ”Zamora” Nyholm. Den gamle kämpen och jag har haft många härliga duster mot olika motståndare under årens lopp.

Säsongen var nu över efter att vi tagit vår tionde guldmedalj och inte minst haft ett framgångsrikt år både sportsligt och ekonomiskt. 

Föreningens elfte guld 1963

Ett nytt fotbollsår 1963 startade med sedvanlig träning i Ridhuset den 22 januari under ledning av vår nye tränare Wilhelm Luger som hade ersatt Vilmos Varszegi.

En ny allsvensk guldmedalj, den elfte i ordningen, hägrade och chansen var stor eftersom vi hade kvar i stort sett samma lag som hade vunnit året innan.

Vi skulle representera Sverige i Europacupen igen och vi hade lottats mot Standard Liège från Belgien. Vi skulle spela i den så kallade Intertotocupen tillsammans med bland andra Ajax från Amsterdam. Vårt träningsläger var för andra året i rad förlagt till Vejle i Danmark. Träningsmatcherna spelade vi i Skåne för att få bättre underlag och få spela på gräs.

Till vår stora glädje invigdes Idrottsparkens elljusanläggning den 25 april med en match mot franska laget FC Nancy. I rena glädjen slog vi fransmännen med 4-1.

Vid järnridån

Under serieuppehållet blev det som vanligt spel i Intertotocupen. Föreningen brukade försöka ordna spelprogrammet så att vi kunde spela två bortamatcher i rad. Detta för att våra fruar skulle få en semesterresa som uppmuntran för alla ensamma helger under säsongen. Våra motståndare var förutom Ajax, SC Tasmania från Västberlin och Schwechater SC från Wien.

Vi spelade vår första match mot Tasmania i Västberlin och en vecka senare mötte vi Schwechater i Wien. Det var första gången jag besökte Västberlin, staden som då låg omgärdad av Östtyskland. Tillsammans med våra fruar reste vi med tåg genom Östtyskland till Östberlin. Avresan från Östberlin till Västberlin blev påfrestande med alla beväpnade soldater som patrullerade runt tåget. Både våra pass och vi själva kontrollerades mycket noga. Speciellt spännande var det för vår tränare Vilhelm Luger, eftersom han kom från Tjeckoslovakien. ”Wille” var litet blek om nosen när passkontrollanten kom för att förvissa sig om att ingen flykting fanns med i kupén. Det som berörde mig mest illa var vårt besök vid den s k Berlinmuren. Några dagar före vårt besök hade president John F Kennedy varit där, blickat in i Östberlin och uttalat de berömda orden; ”Ich bin ein Berliner”. För hans räkning hade man byggt upp en tribun som även vi fick beträda för att kunna se in i Östberlin. Det var beklämmande att se alla militärer med skarpladdade vapen skjutklara om någon skulle försöka fly. Många frihetslängtande människor mötte döden vid dessa elstängsel framför själva muren.

Det var med glädje vi lämnade Östtyskland för att resa vidare till Österrike. Resan gick via München där vi skulle byta tåg. Vi hade i god tid beställt reserverade platser och skyltar med ’upptaget’ fanns uppsatta på de kupéer vi skulle ha. I en kupé där vi grabbar hade tänkt att spela kort satt redan tre andra herrar som påstod att dom hade köpt platserna direkt av tågmästaren. Vi förklarade för dem att kupén var reserverad för oss. När dom ändå var ovilliga att lämna våra platser kastade vi ut herrarna ur kupén. Litet väl bryskt kanske för handgemänget gjorde att ett av fönstren slogs ut och att vi fick mer frisk luft än vad vi behövde. Vistelsen i Österrike började i Bad Gastein där vi kopplade av och tränade lite lätt. Någon dag före mötet med Schwechater tog vi oss till Wien. Denna ljuvliga stad fylld av skönhet och med underbar atmosfär. En seger med 3-1 och ett oavgjort resultat blev vårt facit under denna ”semesterturné”. Sedan var dags att spela mot självaste Ajax hemma i Norrköping men då förlorade vi med 1-4. Returmatchen i Amsterdam blev inte vad holländarna hade tänkt sig. Förmodligen var de alltför segervissa efter den stora segern i Norrköping och då gick som det gick, vi segrade med 1-0. Efter hemmasegrar mot Schwechater och Tasmania stod vi som gruppsegrare. Det betydde att vi gick vidare i cupen och i slutet av oktober mötte vi Odra Opole från Opole i Polen men då förlorade vi båda matcherna och var utslagna ur Intertotocupen.

Stormatcher i Europacupen

Allsvenska seriespelet gick vidare och vi hängde kvar i toppen. Samtidigt var Europacupen på tapeten med en match i Belgien mot Standard Liège. Liège hade en stor gruvindustri och ganska mycket luftföroreningar. På grund av dessa föroreningar fick vi inte träna på matcharenan eftersom nedsmutsningen av strålkastarglasen kunde störa ljuskvaliteten inför matchen. Det gjorde att ”Jojje” Ericson tände på alla cylindrarna;

”Det här ska dom jävlarna få känna på när dom kommer till vår nya anläggning i Norrköping. Dom ska få träna på vår sandplan”.

Jag förde en diskussion med ”Jojje” om att vi borde agera på ett helt annat sätt. Jag tror att det oftast är bättre att visa vänlighet än avoghet. Det vore bättre att erbjuda dem det allra bästa mottagandet med träning på matcharenan och visa vår generositet. Vi gjorde en riktig ”kämpamatch” mot ett mycket bra lag men förlorade knappt med 0-1 och förhoppningarna var därför stora inför returmatchen hemma i Norrköping.

Resan till Liège företog vi med ett chartrat plan från ett norskt flygbolag. Efter att ha nödlandat 1952 hade jag alltid ett gott öga till besättningen. På Kungsängens Flygplats kunde jag iaktta kaptenen, en ganska lång gråhårig lite framåtböjd man med något dimmiga ögon.

Efter matchen fick vi en förfrågan från flygbesättningen om dom kunde få följa med i vår buss in till deras hotell. Jag var bland de allra första in i bussen och efter mig kommer en ganska livlig flygbesättning. Kaptenen äntrar bussen med en något annorlunda blick än den jag iakttog före avresan. Han gick ostadigt och höll sig i stolarna när han promenerade till bakre delen av bussen tydligt spritpåverkad. När vår ledare Sigge Andersson kom in i bussen meddelade jag honom mina misstankar och att jag vägrade flyga tillbaka med den kaptenen. Jag var inte ensam om mina misstankar därför beslutade några ledare att dom skulle söka upp besättningen på deras hotell för att kontrollera om det fanns fog för misstankarna. Dom hittade besättningen på hotellet vid ett bord framdukat med diverse drycker och det var alldeles klart vad som pågick. IFK ledarna beslöt att telegrafera till flygbolaget om den uppkomna situationen. Av någon anledning fanns bolagets chefspilot i Bryssel med ett annat flygplan och han fick överta befälet över vårt plan. Chefspiloten ifrågasatte om vår kritik av kaptenen var riktig men gick med på att det skulle diskuteras vid ett senare tillfälle. På Kungsängen blåste det arton sekundmeter sidvind vilket var precis på gränsen för att få landa och då krävs att man har full kontroll i cockpit.

Våra ledare gjorde tyvärr misstaget att inte kräva ett blodprov för att avgöra promillehalten i blodet. Jag tänker än i dag på vad som kunde ha inträffat om jag inte hade protesterat utan låtit den ordinarie kaptenen flyga oss hem.

Senare på hösten blev vi kallade till Standard Hotell i Norrköping av Norska Luftfartsverket.

Eftersom jag var den som satte igång hela processen fick jag redogöra för hur jag kunde avgöra att det inte stod rätt till med nykterheten. Jag berättade att jag efter nödlandningen i Biscaya hade iakttagit hur den kaptenen uppträdde och att jag denna gång såg skillnaden på beteendet mellan Norrköping och Liège. Efter min redogörelse konstaterade förhörsledaren att mina iakttagelser om kaptenens onykterhet var odiskutabla.

När det var dags att ta emot Standard Liège hemma i slutet på september hade mycket folk mött upp på Idrottsparken. Det småduggade och strålkastarna flödade ut sitt ljus över banan utan någon smuts på glasen. Standard hade också fått träna på matcharenan utan begränsning.

Det som hände vid bortamatchen hade vi lagrat och omsatt till en enorm vilja att visa dessa proffs vad det svenska stålet har för kvalitet. Vi gjorde en kanonmatch när vi vann med 2-0 och gick vidare i Europacupen. Media var lyriska och många människor har påpekat att matchen vi gjorde mot Standard den kvällen var den bästa de upplevt.

Nu var Allsvenskan inne i slutspurten och vi hade tre matcher kvar att spela. Efter ett oavgjort resultat borta mot Djurgården vann vi den näst sista matchen hemma mot Hälsingborg med 2-1 och den elfte uppsättningen av guldmedaljer var i hamn.

Den sista betydelselösa matchen skulle vi spela på Nya Ullevi mot IFK Göteborg och där skulle också medaljerna och von Rosens pokal överlämnas.

Resan till Göteborg företog vi med tåg men stämningen i laget var inte som vanligt. Det nojsades och skämtades på olika sätt. Som kapten för laget är det min uppgift att se till att koncentrationen är på topp inför den kommande uppgiften men det var den inte hos alla spelare. Jag blev förbaskad och skällde ut några spelare men det hjälpte inte. Trots att vi hade övertag i spel och dubbelt så många målchanser förlorade vi med hela 0-6. Göteborg lyckades göra sex mål på sex chanser så man kan tala om 100 % utdelning. Även om vi inte blev utspelade så gav förberedelserna mycket övrigt att önska. Det visar också vilken inverkan det psykologiska har på prestationen och personligen skämdes jag över vår insats.

Medaljerna och utdelningen av pokalen fick ingen glans över sig. Det var helt enkelt genant att vinna serien med en sådan avslutning.

Nu återstod två matcher i Europacupen mot AC Milan från Milano. Själv kunde jag inte medverka på grund av skada. Kroppen var sliten efter 43 hårda många matcher under säsongen. Något vidare avancemang i Europacupen blev det inte heller, efter 1-1 i Norrköping förlorade vi med 2-5 i Milano trots att vi tog ledningen med 1-0. Det hör till saken att Milan senare vann hela Europacupen.

Klassisk match i Moskva

I landslaget spelade jag alla viktiga matcher det här året. Efter att ha slagit Ungern med 2-1 var det dags för en match mot Sovjetunionen i Moskva den 22 maj. Vi segrade sensationellt med 1-0 efter mål av Örjan Martinsson och med mig och ”Zamora” i försvaret. I det Sovjetiska laget spelade både den legendariske Netto och målvakten Lev Jasjin.

                                                       Örjan Martinsson efter segermålet

Att världen är väldigt liten det har vi hört förr. När vi skulle börja andra halvlek hade ”Zamora” och jag sällskap ut till hans målbur. Fram kommer en liten pressfotograf och presenterar sig som ”Tigern” och förklarar att han hade spelat mot Norrköping 1947 i Stockholm. Han tillhörde då det Dynamo Moskva som spelade två matcher i Sverige. Vid matchen på Fotbollsstadion i Solna var jag med som åskådare.

Vi svenskar undrade om dessa ryssar kunde spela fotboll och det kunde dom verkligen. Uppvärmningen med skotträning var helt nytt för mig. Det var det tunga artilleriet som visades upp. Här sparade dom inte på krutet. Spelaren som kallades ”Tigern” var helt klädd i svart med svarta skor, svarta strumpor, svarta byxor som gick nedanför knäet, svart målvaktströja och slutligen svart keps. Och nu 16 år senare står den killen som pressfotograf bakom ”Zamoras” mål i andra halvlek vid denna landskamp på Leninstadion. 

Sverige bäst i Europa

En månad senare var det dags att möta Jugoslavien i Belgrad i andra omgången av Europacupen för landslag. Vi klarade 0-0 och själv gjorde jag en av mina bättre landskamper och fick mycket beröm i pressen. Returen gick i Malmö den 18 september och här tog vi hem segern med 3-2 efter ett kanonmål av Harry Bild. Vi förlorade inte någon av de sju landskamperna under året. Och inte nog med det, vi rankades som etta i Europa det här året av den internationella pressen.

*

”Bajdoff är närmast otroligt bra centerhalv. Han är överallt och äntligen fick jag se att alla berömmande ord och rykten som går om Johansson verkligen stämmer, Världens kanske bäste!”

Den jugoslaviske fotbollsdiktatorn Ljubomir Lovric efter Jugoslavien-Sverige 0-0 i åttondelsfinalen i Europacupen för landslag den 16 juni 1963.

         *

Trots alla framgångar under året kände jag att ålder och skador började krypa på. Det krävdes mer träning och snabbhet för att hänga med. Jag hade nu sex allsvenska guldmedaljer, mer än någon annan spelare, och sammanlagt elva medaljer av olika valörer i min prissamling.

Bensinstation och meniskskada 1964

Generationsväxlingen tog fart under 1964 och många nya spelare fick chansen att spela in sig i vårt Allsvenska lag. Under året fick sex debutanter, både egna produkter och värvade spelare, chansen att lira med oss veteraner.

När man värvar en spelare är det viktigt att se till spelaren snabbt smälter in i kamratskapet och det förutsätter att man regelbundet tränar tillsammans. Vi hade ett nyförvärv som ville bo och träna på hemorten, 25 mil från Norrköping. Ledningen hade inte direkt avvisat den tanken. Jag fick vetskap om planerna, kontaktade ledningen, och framförde min protest. Jag hotade med att omedelbart sluta spela för IFK eftersom jag inte kunde godkänna att någon skulle slippa träna med oss andra. Det måste finnas en hög lagmoral om det skall bli resultat och mina lagkamrater var av samma uppfattning. Det var ett hot från min sida som en del kanske tycker var onödigt men det måste finnas regler som gäller för alla. Spelaren ifråga fick flytta till Norrköping och träna med oss!

Med så många nya spelare kan man inte begära att det skall bli serieseger. Vi började serien svagt och tappade fem av sex poäng. Sedan spelade vi hela 13 matcher i följd utan förlust innan vi kom in i en formsvacka. Vi stretade emot så gott vi kunde och klarade till slut en fjärde plats d v s en ny medalj nu av metallen brons. 

Bensinstationsföreståndare

Under året arrangerades utställningen Nu 64 i Norrköping. Vid utställningsområdet uppfördes en ny bensinstation. Jag var nyfiken på att få ta hand om den och lämnade därför in en ansökan som blev godkänd. Det var populärt bland idrottsmän att ta hand om bensinstationer, ”Sura-Pelle” Pettersson, Lars-Erik Lundvall och Uffe Sterner blev några av mina kollegor. Jag slutade på Televerket och utbildade mig till bensinförsäljare. Tiden på macken var rolig men oerhört jobbig och ansvarsfull. Kändisar som regelbundet kom förbi för att tanka var bland annat tennisspelarna Uffe Schmidt och Jan-Erik Lundqvist, artisterna Lasse Lönndahl och Tova Carsson, Gösta Olander från Vålådalen och Idrottsbladets orakel Torsten Tegnér.

 

Min tid som bensinhandlare blev bara ettårig. I min ambition att göra ett bra arbete fick jag inte ledigt en enda dag under hela året. Jag bestämde mig på juldagen när knappt en enda kund hade kommit in och trafiken på E 4 var osynlig. Jag gick hem redan klockan 18.00 fast normal stängningstid var klockan 22.00. Då var det någon som ”tjallade” på mig och jag fick bannor av disponenten.

Min andra skada

När höstsäsongen startade den sjätte augusti med match mot Elfsborg i Borås låg vi i på tredje plats i tabellen. Denna match visade sig bli en olycksmatch för mig. Vid en situation halkade jag och slog mitt vänstra knä i marken med en svår smärta som följd. Jag fullföljde matchen men mitt knä svullnade upp medan värken släppte. Jag kunde fortsätta att träna som vanligt men under några matcher fick jag problem med att mitt knä låste sig. När jag tryckte med handen på knäets baksida upphörde låsningen. Vid den märkliga 4-5 matchen mot Djurgården på Fotbollsstadion fick jag känning av den här låsningen igen. Jag kunde inte bryta bollbanan utan ramlade omkull och Djurgården kunde göra mål. Vid uppvärmningen borta mot Eskilstuna hände samma sak men då spelade jag inte. Jag kontaktade professor Sten-Otto Liljedahl på Karolinska sjukhuset för att få råd. Jag röntgades men man kunde inte upptäcka någon skada på menisken, bara lite blod inne i leden. Då var det bara att åka hem och köra som vanligt. Jag löptränade ofta själv ute i terrängen och det hände ytterligare ett par gånger att knäet låste sig. Då tröttnade jag och ringde den alltid vänlige Sten-Otto på Karolinska och bad honom att operera mig. Redan efter två dagar kom besked att jag skulle infinna mig på Karolinska för operation. Jag kom till sjukhuset på en tisdag, opererades på onsdagen och åkte hem till Norrköping på fredagen den 27 januari 1965. Därefter var det vila och rehabiliteringsträning på hemmaplan. Att jag vid 37 års ålder skulle komma tillbaka till fotbollen var det nog inte många som trodde. Det sitter envishet i mina gener, mamma var ju småländska, och det var nog grunden till att jag inte gav upp.

Sista säsongen i allsvenskan 1965

När ridhusträningen startade 1965 fanns jag med som åskådare. Mitt knä läkte bra och jag började springa så smått. Med tiden gick det bättre och bättre. En torsdagskväll när min svärfar var på besök dök det upp en tanke i mitt huvud, tänk om jag skulle ta mig in till Ridhuset och hälsa på. Jag bestämde med svärfar, som var på väg in till stan i ett ärende, att hämta mig vid Ridhuset vid ett visst klockslag. Jag klädde om till träningsoverall, snörde på mig träningsskorna, knallade ut i februarimörkret och sprang in till Ridhuset från hemmet i Ljunga. När jag gjorde min entré och deltog i konditionsträningen blev många hakor långa!

Det är tydligt att vi har en himla massa energi som utlöses när man har föresatt sig att göra en målsättning till verklighet.

En söndagsmorgon vaknade jag väldigt tidigt och det snurrade i huvudet på mig. Jag fick plötsligt för mig att jag skulle ge mig ut för att springa. Från hemmet i Ljunga sprang jag först till Tåby, sedan förbi Tingstad kyrka och så vägen mot Styrstad tillbaka till Ljunga. Jag minns att jag hade två par skor med mig. Ett par på fötterna och det andra paret höll jag i händerna som reserv om jag skulle få skoskav. Klockan fem på morgonen hade jag smitit ut utan att väcka någon. Klockan åtta var jag tillbaka, till en undrande hustru, efter att ha sprungit en sträcka på mellan två och tre mil. När jag hade berättat vad jag hade gjort fick jag det självklara svaret; ”Du är inte riktigt klok”!

När det var dags för träningsläger i danska Vejle fick jag trots allt åka med. Gunnar Nordahl var ny tränare och ”Jojje” Ericson var lagledare. ”Jojje” trodde inte på min comeback men han var glad över min träningsvilja. Jag spelade inte någon match men mitt knä började kännas väldigt bra.

Jag gjorde comeback i den tredje omgången av Allsvenskan hemma mot Degerfors den 25 april. Jag måste erkänna att jag var nervös. Vad skulle hända om jag inte klarade av min uppgift. Jag kan inte påstå att gjorde en lysande match men jag hade kommit över tröskeln och var nu inne i finrummet igen. Ett uttalande i tidningen, av Degerfors center Anders Asplund, gjorde mig väldigt ledsen. Han utnämnde mig till den sämsta centerhalv han någonsin mött. Ett uttalande som satte sig fast som en tagg i hjärtat! Senare i oktober när det var dags för returmöte på Stora Valla var det en taggad Åke Johansson som skulle möta herr Asplund på nytt. Utan att skryta kan jag nog påstå att Anders Asplund inte vann en enda boll mot mig under 90 minuter. Det föranledde Degerfors – publiken att bua ut honom för hans insats. När Gunnar Nordahl hade varit inne i deras omklädningsrum och tackat för matchen kom han fram till mig, gratulerade mig till min insats och berättade att Anders satt och grät över sin dåliga insats. Jag fick en gruvlig revansch och det med justa metoder!

Det hör till saken att vi vann matchen på Stora Valla med 1-0 och det var bara andra gången under alla mina år som vi lyckades att vinna där!

Efter en trevande inledning spelade vi hela höstsäsongen utan att förlora en enda match och det räckte till en fjärde plats. En ny medalj kunde läggas till samlingen, den trettonde i ordningen. Jag har även en fjortonde medalj i min samling, en silvermedalj från cupfinalen mot Malmö FF 1953.

Avbruten match

Jag har ett unikt minne från seriespelet under 1965. När vi spelade borta mot Örebro den 5 september öste regnet ner hela dagen. Eyravallens gräsmatta var inte av bästa kvalitet mycket beroende på att man spelade allsvensk bandy på samma underlag vintertid. Ju längre matchen pågick desto mer vattnig blev planen och snart var det svårt att passa bollen till varandra.

Domaren Hasse Karlsson från Borlänge kände jag sedan gammalt beroende på att vi hade spelat hockey mot varandra under flera år när han var målvakt i Kenty från Linköping. Hasse var en hyvens kille som hade förlorat en hand genom en olyckshändelse.

När bollen inte längre tog sig fram rullande var det inte någon mening att fortsätta spela, vilket jag som lagkapten påpekade för Hasse. Han insåg samma sak och blåste av matchen i andra halvlek vid ställningen 1-1. Matchen spelades om den 6 oktober med det rättvisa resultatet 1-1. Det var andra matchen under hela min karriär som avbrutits på grund av otjänlig väderlek.

Jag gjorde inte bara comeback i klubblaget utan kanske ännu mer överraskande även i landslaget. Den 30 juni mötte vi Brasilien på Solna Fotbollsstadion. Världens då bäste fotbollsspelare, Pelé, var en av mina motståndare. Att vid 37 års ålder göra comeback i landslaget och mot ett så kvalificerat motstånd gjorde mig mycket stolt. Vi förlorade visserligen matchen med 1-2 men det var ingenting vi behöver skämmas över.

Tveksam till spel i VM kval

Man vill ju avsluta sin karriär när man själv känner att det är dags. Helst skall det ske innan man blir hånad för att man inte räcker till. Nu hade jag oturen att råka hamna i en sådan situation. Det var VM kval mot Västtyskland på Fotbollsstadion den 26 september. Jag minns att jag gick i funderingar om att inte spela. Jag kände på mig att det fanns kritiker som var trötta på att se mig, att jag var för gammal och hade varit med för länge. Skulle mina kritiker ta chansen att skriva ner mig?

Vi laddade upp ute vid Saltsjöbaden och jag tog en promenad i min ensamhet med just dessa tankar. Jag tyckte kanske att det var fegt att tacka nej men det var en sak som jag inte gillade, det var taktiken med 4-2-4 uppställning. Vi skulle spela med två centerhalvor (innerbackar), en spelstil som vi varken hade tillräcklig erfarenhet av eller hade tränat tillräckligt.

Vi förlorade denna viktiga kvalmatch med 1-2 efter att ha haft ledningen med 1-0. Jag blev en av spelarna som i pressen ansågs vara orsaken till förlusten. Det var tydligt att några journalister hade kommit överens om att skriva ner mig totalt. Pressfotograferna samlades vid min person på banketten efter matchen och plåtade i massor. Expressens sportchef Bertil Jansson hade uppenbarligen bestämt sig för att döda mig som fotbollsspelare. Det var inte kul att vara i en sådan situation, jag hade ju ingen chans att försvara sig, men det finns många spelare som har drabbats av samma öde som jag både förr och senare.

Det hör till saken att Västtyskland genom segern kvalificerade sig för VM i England 1966 där man sedan spelade final mot England!

Jag var fast besluten att aldrig mer spela någon match vilket jag meddelade min förening. Att som amatör nästan bli dömd som landsförrädare i fotboll var inte fair play för min del. Efter mitt beslut satte jag mig ner med familjen och begrundade mitt öde men dagen efter matchen kom ”Jojje” hem till mig och bad mig att fortsätta säsongen ut. Mitt hjärta fanns ju hos IFK men inte hos vissa delar av pressen och jag kände att det var med verklig önskan från IFK när man ville att jag skulle spela kvar.

Under hela veckan efter matchen fick jag massor av brev från människor ute i landet. Man skickade mig presenter av olika slag, tröstade mig och ville att jag skulle fortsätta. Det var uppmärksamheten från alla dessa många människor som värmde och det var fler än en ensam journalist från Expressen. Jag har brev kvar från denna tid. som jag ännu inte har öppnat!

                                                     Olga och Gösta Olander i Vålådalen

Före VM – kvalet låg vi på träningsläger i Vålådalen hos Gösta Olander. Gösta var en mycket sympatisk och kunnig naturtränare. Han hade ju en gång tiden hjälpt Gunder Hägg med träningen. Efter VM-kvalet blev jag uppringd av honom och erbjuden att som plåster på såren följa med till Paris och för att se friidrottslandskampen mellan USA och Europa. Jag tackade ja, men ville först höra med ”Jojje” om jag kunde få åka med. Svaret blev NEJ! Jag hade ju beslutat mig för att sluta.

Jag hjälpte min förening och spelade vidare säsongen ut och jag spelade min 605:e match i A-laget under detta år.

Sista matchen 1966

Under 1966 stod jag till förfogande om det skulle behövas och jag spelade i B-laget fram till sommaruppehållet. Min sista match i karriären och i IFK spelade jag i Vadstena i samband invigningen av den nya fotbollsplanen Kungsvalla. Det blev mitt avsked från fotbollen efter 606 matcher i IFK Norrköpings A-lag den enda förening jag har representerat.

                                                 Invigning av Kungsvalla den 6 juli 1966

Tankar kring Fotbollen

Domarna

Mitt förhållande till domarna har på det hela taget varit gott. Ibland har vi givetvis haft olika åsikter. Jag ställde stora krav på att domarna skulle vara med i handlingen och då gick det inte att vara placerad på mittplanen och se vad som händer i straffområdet. På min tid utövade domarna inte tillräckligt mycket konditionsträning för att kunna hänga med i spelarnas tempo.

En sak uppskattar jag hos domare, när dom erkänner att dom har begått ett fel och ber om ursäkt för det. En sådan domare kan man inte bli arg på. Däremot tycker jag att det är svagt att bete sig som Bertil Lööf en gång gjorde mot mig i Borås.

Jag hade glidtacklat deras högerytter Lasse Råberg och petat bollen till hörna men Bertil Lööf dömde straffspark. Jag protesterade och menade att jag inte hade fällt honom på ett ojust sätt. Bertil Lööf blev ilsken och skrek åt mig;

”håll käften, du ska inte tro att du är något för att du spelar i landslaget”.

Tecknar Anders

Jag insåg att det var meningslöst att fortsätta diskutera med honom och jag tror att Lööf innerst inne insåg att han dömt fel men inte ville erkänna detta.

Dagen efter på sportnytt på TV visade man situationen där jag och Lasse Råberg kämpade om bollen. ”Putte” Kock var expertkommentator och ”Putte” menade;

”Här ser man tydligt att Åke inte fäller Lasse, Lasse slår ju på stum boll mot Åkes ben”.

Det hade varit intressant att få höra Bertil Lööfs kommentar till dessa TV bilder.

Kunniga ledare lade grunden till IFK Norrköpings framgångar

Att min förening hade så stora framgångar under så många år berodde på turen att ha så många kunniga ledare.

Det var Torsten Johansson, som tidigare hade spelat i IFK, som lade grunden till framgångarna. Han handplockade personer omkring sig, Sigge Andersson och ”Nalle” Halldén fick viktiga förtroendeuppdrag. Resultatet lät inte vänta på sig och redan 1943 erövrade föreningen sin första allsvenska guldmedalj.

                                                                    Torsten Johansson

Nalle Halldén var den store psykologen när vi skulle värva spelare. Han hyllade regeln, ”en för alla och alla för en”. ”Nalle” som under många år också var kassör höll hårt om plånboken. Han var vänlig, glad och hade alltid föreningens bästa för ögonen även när det gällde tränarnas frihet.

IFK byggde upp ett eget kontaktnät av talangscouter över hela Sverige. Nalle och andra läste regelbundet tidningar från landsorten för att ha riktig koll på intressanta lirare. Framförallt så hade han förmågan att kunna bevisa för den kille IFK ville värva att han skulle komma att trivas i Norrköping, och att han skulle få ett bra jobb. Misslyckade värvningar var inte många under dessa år.

                                                                        ”Nalle” Halldén

”Nalle” var suverän på många olika sätt. Han hade förmågan att överraska. Jag tänker på hans känsla för att sätta värde på våra fruar och fästmör som ofta fick sitta hemma ensamma medan vi var utomlands eller spelade bortamatcher. Han kunde på en torsdagsträning säga att på lördag tar vi med våra respektive till Stockholm och ser på Annie Get Your Gun på Oscars. Efter en sådan uppskattning var det inte svårt att ge allt på träningen!

Georg ”Jojje”Ericson även kallad ”Åby” var också en stor ledare. Han och jag hade mycket med varandra att göra eftersom han var lagledare och jag var lagkapten. ”Jojje hade förmågan att känna av stämningen i laget och även under hans ledning blev våra fruar och fästmör ihågkomna med resor, teaterbesök och middagar.

Med duktiga ledare som ”Nalle” och ”Jojje” och med tränare som Lajos Czeisler, Kalle Adamek och Vilmos Varszegi nådde vi stora framgångar. Våra tränare kunde koncentrera m sig på att utveckla spelarnas kunnande medan ”Nalle” och ”Jojje” skötte den övriga verksamheten.

Kalle Adamek var en rolig tränare som hade många hyss för sig. Träningen var omväxlande, lärorik och aldrig långtråkig. Han hade alla dom egenskaper som jag uppskattar och han lärde mig mycket. Han såg på helheten hos oss spelare vilket också innebar att han kom på hembesök för att känna av hur vi mådde och inte minst hur vi skötte vår mathållning.

Ibland kan en tränare omedvetet ställa till det för oss lirare så att vi får dras med träningsvärk i kroppen. När Vilmos Varszegi var ny som tränare och ville att vi skulle förstärka våra lårmuskler befallde han oss att hoppa kråka. Tränaren lyder man så också denna gång och ingen av oss tänkte mer på det.

Det här var en torsdag och vi skulle spela match följande söndag. På fredagsmorgonen kunde jag knappt röra på mig och benen kändes stumma ända fram till matchdags. Som tur var gick matchen ändå vår väg. När det kommer en ny tränare är det viktigt att vi spelare snabbt får förtroende för tränarens metoder. En sak var vi alla eniga om och det var att ge allt på träningen. Att inte ge allt är ingen träning och då kan man lika gärna stanna hemma. Träningen ska vara rolig och så variationsrik att vi spelare inte i förväg vet hur träningen blir upplagd. En sak som alla våra tränare hade gemensamt var betydelsen av individuell träning för att förbättra våra svaga sidor. Det kunde gälla huvudspel eller passningsspel med full kraft.

Äldre IFK-are 1953 med John ”Tricka” Ahlforth och Einar ”Svarten” Andersson stående längst till vänster

Det är lätt att glömma bort andra betydelsefulla personer i föreningen. Jag tänker på våra materielförvaltare. Jag minns ”Svarten”, ”Tricka”, ”Loffe” och Gyllander som fick ta emot alla våra smutsiga träningskläder och se till att dessa blev tvättade och strukna.

Jag tänker på Idrottsparkens personal som såg till att gräsmattan var perfekt och träningsplanen preparerad. Jag minns Olle Ringdahl, Lasse Linder, gubbarna Örta och Åberg med flera. Det gällde att hålla sig väl med dessa människor och berömma dem för deras fina arbetsinsatser.

                                               Olle Ringdahl – f d landslagsspelare

Landslagsledare

Bland ledare som jag mött i landslaget vill jag nämna Rudolf ”Putte” Kock, Lennart Nyman, ”Nalle” Halldén och Eric Persson. Mina tränare har varit Pepi Stroh, George Raynor och Torsten Lindberg.

”Putte” Kock är förmodligen den mest kreative förbundskapten vi har haft med OS Guld, OS Brons och VM Brons som meriter, dessutom hade han själv spelat 37 landskamper. ”Putte” som var en mycket duktig pianist, bridgespelare och senare ”tippningsexpert” var en riktig ”gambler”. Vem annars hade kommit på tanken att placera två mittfältspelare, Nils Liedholm och Kjell Rosén, som yttrar i OS 1948 med känt resultat. ”Putte” Kock var den som först gav mig chansen att få spela i landslaget!

                                                                 Rudolf ”Putte” Kock

Lennart Nyman hade lång erfarenhet som klubbledare. Lennart hade en stor diplomatisk talang, var en av grabbarna i gänget och saknade prestige. Han diskuterade gärna problem med alla inblandade vilket vi spelare uppskattade. Han var aldrig kategorisk vad gäller taktik utan hade förmågan att anpassa taktiken efter spelarmaterialet.

                           Lennart Nyman med Kurt Hamrin och Roger Magnusson 1965

Lennart Nyman och Torsten Lindberg bildade ett samstämmigt par. Torsten var alltid noggrann och ambitiös. Han var en kunnig tränare och taktiker men framför allt en ärlig kille som alltid sa vad han tyckte och tänkte.

Eric Persson var mer svårtillgänglig och höll alltid en viss distans till oss spelare.

Om min korta tid som tränare

Min långa erfarenhet av elitidrott med hård träning gjorde att jag ville prova på att hjälpa andra att nå framgångar inom idrotten. Min första erfarenhet som tränare blev en besvikelse.

Jag fick i uppdrag att ta hand konditionsträningen för IFK´s ishockeylag. Ganska snart insåg jag att det inte stod rätt till med konditionen hos grabbarna. Jag tog med mig grabbarna till Vrinneviskogen som jag kände till utan och innan. Det gnälldes över att träningen var för hård. Till min stora förvåning förstod många spelare inte att man måste förbereda sig inför träningen. Det går till exempel inte att äta precis innan träningen även om man som en del grabbar jobbar heltid och kommer direkt till träningen. Bland spelarna fanns en kille som var bilförsäljare och hette Rickard Fagerlund. Rickard var inte glad åt intervallträningen som han tyckte var för jobbig. Förmodligen har han fått en annan åsikt sedan han blev ordförande i Svenska Ishockeyförbundet.

Mitt åtagande gällde från början enbart konditionsträningen men när isträningen skulle starta fick jag en förfrågan om jag också kunde sköta den träningen. Under min aktiva tid var det tränarens ord som gällde men här fanns spelare som bara ville göra det som dom tyckte var roligt. Med en betydligt tuffare träning utsorterades de spelare som inte gav allt under träningspassen. Jag prioriterade det kanske viktigaste inom ishockeyn nämligen att kunna behärska skridskoåkningen både framåt och bakåt. När vi samlades för att starta träningen inför nästa säsong hade vi inte tillgång till tillräckligt många spelare. Eftersom samma situation rådde hos lokalkonkurrenten Sleipner togs det upp en diskussion mellan klubbarna om att skapa en fristående ishockeyklubb.

Kanske påskyndade jag en utveckling som ändå var nödvändig i en fotbollsstad som Norrköping när fotbolls- och ishockeysäsongerna började överlappa varandra. Sommaren 1967 bildades IFK / IKS genom en sammanslagning av de båda klubbarna. Senare bytte laget namn till Vita Hästen. Nu har Linköping tagit över ledningen för ishockeyn i Östergötland och det har dom gjort på allra bästa sätt!

Jag fuskade också som fotbollstränare i Katrineholms Sportklubb under tre år. Det var en jobbig tid med långa resor och stort engagemang. Också här började säsongerna att överlappa varandra. Katrineholm var ju en duktig bandystad på 1970-talet och från bandylaget hämtades spelare till fotbollen. När bandyträningen startade på hösten splittrades fotbollslaget även om man till en början fick låna aktuella spelare. Man kan inte bygga upp ett fotbollslag för avancemang till en högre serie under sådana villkor speciellt som de bästa bandyspelarna också var de bästa fotbollsspelarna. Ännu i dag lever fotbollen i Katrineholm en undanskymd tillvaro samtidigt som bandyn har stagnerat och halkat ner i seriesystemet.

Vi får inte glömma bort att på den här tiden saknades konstisbanor för såväl bandy som ishockey med påföljd att träningsmöjligheterna hela tiden varierade. Vi var amatörer med heltidsjobb vid sidan om. Idag har alla tre sporterna utvecklats till heltidsjobb för spelarna.

Tre år som tränare fick räcka för min del. Jag hade för stora krav och ville se resultat av allt jobb som spelarna och jag själv lade ner.

Min käpphäst är att spelarna måste tänka mycket mer fotboll och inte minst studera hur de stora stjärnorna agerar. Fotboll kallades på min tid för ”det gröna fältets schack” vilket innebär att taktik, teknik och improvisation kombinerades med mycket finter. Kom ihåg att prata fotboll med varandra och diskutera olika taktiska upplägg. Fotboll är inte bara att springa långt, ofta och snabbt. Det är långt viktigare att kunna röra sig och placera sig på rätt ställe så att man alltid är spelbar. Och glöm inte bort att fotboll också är mycket teori!

Man måste tänka fotboll individuellt. För min egen del tänkte jag mycket på hur jag skulle agera mot en väntad motståndare. Hjärnan fungerar som en typ av datamaskin. Dagarna före en match, när jag visste vilka motståndare jag skulle möta, analyserade jag deras styrkor och svagheter. Jag spelade upp olika situationer som kunde inträffa under matchen. Hur skulle jag placera mig. Hur skulle jag attackera. Var skulle jag placera mig vid hörnor. Vem skulle jag be om hjälp. Det snurrade rätt rejält i huvudet! När en situation uppstod på det sätt som jag redan hade tänkt igenom hade jag ju redan löst uppgiften. Det gick automatiskt, jag var förberedd. Jag funderade också på situationer när jag skulle täcka upp för lagkamraterna. Spelar man i ett lag måste man hjälpa varandra i alla lägen.

Några korta ord om dagens fotboll.

När det kommer in så mycket pengar i fotbollen är det lätt att man tappar bort det allra viktigaste, lagmoralen, och det som var rättesnöret på vår tid, ”en för alla och alla för en”. Den riktiga klubbkänslan saknas hos alltför många av dagens elitspelare. Det är endast bra kontrakt och pengar som gäller. Om föreningen händelsevis inte klarar sig kvar i serien flyr de lycksökande till någon annan förening som betalar bättre.

En sak som är viktig i all lagidrott är att skapa en stomme i laget och att inte skifta spelare för ofta. Om jag skulle spela mittback och få nya spelare runt mig hela tiden skulle jag bli osäker och inte kunna göra mitt allra bästa. Man måste låta nya spelare, som man tror på, få en riktig chans att visa vad de kan. Det krävs mer än bara några enstaka matcher för att kunna bevisa sin kapacitet. Man kan ha tur och lyckas i sin första match men för att kunna visa upp sina olika kvaliteter behöver man säkert få spela åtminstone fem matcher. Då gäller för en tränare att ha kurage nog att stötta en spelare som kanske inte lyckas i den allra första matchen!

Under större delen av min karriär fick man varken byta spelare eller sätta in ersättare vid skador. Med dagens högre tempo är det tur att man får byta spelare som man vill. Men dagens fotboll är istället hämmad av alla avstängningar vid gult och rött kort.

Jag tillhör dom som tycker att man fokuserar alldeles för mycket på ren löpträning. Kondition och snabbhet är viktiga grundelement men man utövar för lite av individuell träning. När hastigheten är för hög behärskar man inte bollkänslan rent tekniskt vilket ofta leder till sammanstötningar med skador som följd.

En sak som förvånar mig är att jag så ofta ser två eller flera lagkamrater som hoppar upp på samma boll i en nickduell. Det var en dödssynd på min tid! Det var viktigare att täcka upp bakåt. Jag tycker heller inte att man på ett bra sätt utnyttjar spelet utan boll för att ta bort en motståndare.

Dagens fotboll kräver ett stort mått av psykologiskt tänkande hos alla ledare. Framför allt är det tränarens psykologiska egenskaper som sätts på prov. Jag har sett många exempel på hur spelare har blivit illa behandlade. Det syns i ögonen på en spelare som byts ut om han förberedd på bytet eller inte. Om tränaren inte förväg har klargjort sin plan för bytet, hamnar spelaren lätt i ett negativt känsloläge som kan sitta i och störa uppladdningen inför nästa match. Dessutom dyker ju frågan upp om att få spela nästa match! Det är särskilt känsligt för nya unga spelare och vi måste vara rädda om ungdomarna!

Jag hörde en intervju med Sven-Göran Eriksson där han poängterade att han aldrig pratade ris eller ros med spelarna omedelbart efter en match. Det fick vänta någon dag tills man hade hunnit lugna ner sig. Många grabbar är ännu inte vuxna, dom är känsliga för med och motgångar samtidigt som dom tjänar mycket pengar.

En annan sak som har förundrat mig är hur ett helt lag plötsligt kan vara ur form samtidigt. Jag har själv varit med om detta och har ofta funderat på hur det kan bli så. År 1963 när vi tog vår elfte guldmedalj var segern redan klar före sista matchen borta mot IFK Göteborg. På tågresan till Göteborg saknades tecken på koncentration bland spelarna. Jag försökte att få in mera allvar i inställningen till matchen. Jag skällde till och med ut ett par killar som tog resan med en klackspark. Tyvärr lyssnade ingen på mig och vi förlorade med hela 0-6 efter att Göteborg hade fått full utdelning medan vi hade missat alla chanser. Efter matchen var det pris- och medaljutdelning. Vi kände oss inte som några svenska mästare och medaljen förlorade lite av sitt värde. På hemresan fick jag ett erkännande från de spelare som jag hade gnällt på, vi hade inte tagit matchen på allvar.

I dagens fotboll saknar jag den för mig naturliga uppdelningen mellan lagledare och tränare. Jag tycker att tränarna har fått för stor makt. Lagledarens roll borde vara den allra viktigaste som psykologisk fältherre och coach. Tänk på hur Alex Ferguson i många år har skött Manchester United. Det påminner om hur ”Nalle” Halldén en gång skötte IFK Norrköping.

Många gånger saknar jag underhållningsvärde i dagens fotboll och om det finns det många synpunkter att redovisa men jag nöjer mig med minnena. Men är det något jag önskar mig så är det att spelarens tröjnummer alltid ska avspegla placeringen på fotbollsplanen.

Idolernas skara minskar mer och mer. Svensk klubbfotboll måste få fram unga spelare ur de egna leden. Det går inte att köpa ihop ett helt lag och tro att det håller i längden. Det blir för stor omsättning på spelare för att skapa ett lag som ska fungera på lång sikt.

                                 Torbjörn Jonsson, Bajdoff och Julle Gustafsson i Örebro 2008

                              Foto: Kurt Löfvenhaft

Slutord

Många härliga minnen har jag lagrat i både min hjärna och i skrift. Minnena har jag vid många tillfällen berättat för människor i idrottsföreningar och på företag. Jag har även kåserat på Fängelset i Norrköping vid ett par tillfällen. Det var mycket intressant att tillsammans med de intagna bli inlåst i deras samlingslokal och där berätta om mina upplevelser. Under de två kvällar jag var där fick jag besvara många intressanta och kluriga frågor och vi hade mycket trevligt tillsammans killarna och jag.

Många härliga människor och motspelare har jag träffat och många intressanta turnéer har jag fått uppleva och njuta av. Att fortfarande 40 år efter den aktiva tiden få autografbrev från samlare både i Sverige och i utlandet tycker jag är ett glädjande bevis på att man inte glöms bort helt och hållet.

Visst är jag lycklig över mitt liv som idrottsman. Minnena sitter kvar och fortfarande får jag besvara många ”hej” på stan. Tyvärr har ett par gamla skador gjort att jag inte kan motionera som jag vill. Den ena skadan härstammar från en meniskoperation 1965 och den andra som besvärar mig är högervristens ligament. Jag får trösta mig med att andra har det värre.

Anteckningarna i denna skrift är nedtecknade under åren 2002 – 2006. Avsikten har varit att lämna efter mig minnen från mitt aktiva idrottsliv till glädje för mina barn och barnbarn och kanske också för andra.

                  Relief från 2020 i restaurangen på Idrottsparken (Platinumcars Arena)

Min aktiva tid i IFK Norrköping sträcker sig från 1939 till 1966. IFK har under åren skaffat sig ett gott rykte både i Sverige och utomlands. Tolv svenska mästerskap har kämpats hem och vem minns inte den beryktade Englandsturnén 1946. Den lade grunden för många inbjudningar till resor ut i världen. Tack vare detta har jag fått uppleva många härliga resor till länder i Europa, Afrika och Nord- och Sydamerika. Jag har rumsterat om i minnet och gjort dessa anteckningar som jag hoppas skall vara till glädje. Som stöd har jag använt föreningens årsberättelser. Detta för att matchresultaten skall få rätt siffror och att de personer som jag nämnt skall få sina namn rätt stavade.

**** SLUT ****