”Glänsande parader av Bajdoff skulle också till. Ideligen var denne förunderlige man just lagom lång, vig och bollsäker – planens store utan konkurrens”. Signaturen Edward (Ragnar Edvardson) i Idrottsbladet efter Sverige–Frankrike 1-0 1960.
”Bajdoff” Johansson, En självklar ledare på fotbollsplanen
Intervju av Tomas Junglander 2005
Han är en av Sveriges bästa spelare genom tiderna. Han var lagkapten i både IFK Norrköping och landslaget under storhetstiden på 1950 och 1960 talet och samarbetade med många kända ledare. Åke Johansson var en naturlig ledare på planen men visade också stora ledaregenskaper i relation till lagledare, tränare och styrelse.
Jag känner honom som en man med stor resning på och utanför planen, en fältherre med överblick. En överblick som innebär att han ser lite mer och med lite längre perspektiv. Eftersom han också är en av mina idoler så närmar jag mig honom fortfarande som mästaren och jag blir lärjungen. Det är en märklig känsla. Jag har stor respekt för honom.
Han är vid 77 års ålder karismatisk, vital i tanken och har verkligen åsikter om ledarskap och brist på ledarskap.
LEDARROLLEN
Det händer ofta att kända idrottsledare framträder som talare vid ledarskapsseminarier inom näringslivet. Jag har arbetat som ledare i näringslivet under många år men jag har aldrig sett likheten mellan näringsliv och toppidrott när det gäller ledarskap. Inom toppidrotten arbetar man med ytterst fokuserade människor, i regel i samma ålder och av samma kön. Näringslivet har helt andra problem. Hur ser du på den saken?
Jag tycker man ska se dessa idrottsledares insats mer som en annorlunda underhållning eller som ett avbrott i det vanliga arbetet. Det som förenar är synen på människan. Hur man får människor att växa!
Vilka egenskaper värderar du högst hos en tränare?
En tränare ska ha en psykologisk blick som han hela tiden utvecklar. Han ska vara social och rolig och träningen ska vara så variationsrik att vi spelare aldrig i förväg vet hur träningen blir upplagd.
Vilken av alla tränare som du har varit i kontakt med kommer närmast idealet?
Karl Adamek (tränare i IFK Norrköping 1950-1957), som en gång ingick i det berömda österrikiska Wunderteam). Han hade alla dom egenskaper som jag uppskattar och han lärde mig mycket. Dessutom kunde han fortfarande slå geniala frisparkar.
Han var ofta ute i skolorna för att leta talanger och sälja in IFK!
Vem är den bästa lagledare du har samarbetat med?
Nalle Halldén, som var lagledare under mina första år i IFK och senare också i landslaget, var en mycket bra människa. Omtänksam och ärlig samtidigt som han hade stora krav.
Under Åby Ericson (1955-1965) var det ärliga tag men han hade ovanan att informera pressen före spelarna.
I landslaget med Putte Kock var det stor glädje. Han var social och kom alltid med överraskningar. Det gällde inte minst när han själv underhöll oss vid pianot.
Under Lennart Nymans tid som förbundskapten nådde vi stora framgångar.
På din tid var rollerna som tränare och lagledare mer separerade än vad dom är idag!
Jag ser många skäl till att separera dom rollerna i dag också. Jag tror att det krävs olika läggning och temperament. Lagledaren ska vara coach och taktiker under matcherna och vara den som håller kontakten med styrelsen. Tränaren ska helt koncentrera sig på att utveckla spelarna och spelet!
Kan man som lagkapten påverka mycket annat inom föreningen också?
Självklart lyssnade man på mig när jag representerade alla spelare. Det var säkert också lättare eftersom vi presterade bra resultat.
Upplevde du aldrig något negativt mot dig personligen när du hade synpunkter?
Var kritiken konstruktiv var det aldrig några problem.
IFK NORRKÖPING
Hur ser du på möjligheten för IFK att komma tillbaka till Allsvenskan. För andra storklubbar som Malmö och Djurgården gick det ganska snabbt men för Elfsborg tog det 10 år och för Helsingborg nästan 25 år!
Vad man gör måste vara förankrat hos spelare och ledare och uppfattas positivt av sponsorer och supporters. Men olika fraktioner bland supportrarna får inte ha ett dominerande inflytande. Här har det klickat betänkligt under senare år. Vi måste ha ledare som arbetar för klubben utan att framhäva sig själva. Vi måste få flera spelare som är stolta över att spela i IFK och ingen annanstans. Visst måste vi acceptera vissa ”handelsresande” i fotboll men det ska vara undantag.
Är det fortfarande möjligt att bygga ett lag med stark känsla för klubben?
Ja, det tror jag. Givetvis blir det aldrig på samma sätt som förr när IFK hade supporters runt om i landet som tipsade om spelare som ville till IFK. Jag kommer speciellt ihåg Sture Liljedahl i Lessebo och Ivar Sjödin i Sundsvall.
Varje klubb har sin egen själ och sin egen historia som man måste vårda. Därför behöver alla nya spelare få utbildning i klubbens kultur och historia.
Jag tror också att det är viktigt att vara ute och titta på matcher i lägre divisioner. Vissa spelare som mognar senare kan ha den bästa potentialen men risken är att dom slutar för tidigt.
Att spela A-lagsfotboll i tidig ålder på lägre nivå skapar också den hårdhet som behövs idag.
Jag tror t ex att dom som blir ledare på planen många gånger slår igenom senare eftersom dom ofta tar ett större ansvar för helheten.
FOTBOLL FÖRR OCH NU
Hur ser du på dom olika spelsystem som används idag?
Jag tycker att man fokuserar för mycket på spelsystem. Givetvis måste det finnas en strategi.
Oavsett vilket system man använder sig av så måste varje spelarens bästa egenskaper utnyttjas. Individuellt skickliga spelare måste få chansen att visa sin duglighet.
Däremot tycker jag att man försummar spelet utan boll och det har ju med spelsystem att göra
Jag föredrog själv att spela libero. Jag gillade aldrig att vara en av två innerbackar. Det liknar mer fegspel och det har en tendens att försena spelet.
Vad är den största skillnaden mellan elitfotboll då och nu?
Spelarna tränar mycket mer och spelar många fler matcher. Vi hade civila jobb vid sidan om och vi fick till och med rätt länge åka på träningsläger på semestern helt utan ersättning.
Jag vet att du personligen engagerade dig mycket för att förbättra villkoren för spelarna!
Som lagkapten i klubblaget och landslaget kände jag ett stort ansvar. Redan under VM 1958 såg jag dom stora orättvisorna mellan dom som fick spela och reserverna. Jag jobbade länge hårt för att förbättra ersättningen i samband med träningsläger. Matchpremierna var låga och dessutom bestämda av Fotbollsförbundet så där kunde vi inget göra. Senare arbetade jag för att vi skulle kunna bli halvproffs.
Jag vet att 1963 då IFK blev Svenska Mästare så var segerpremierna 1.900 kr för hela säsongen. Det motsvarar i dagens penningvärde ca 17.500 kr. För övriga lag var ersättningarna ännu lägre!
Som tur var så spelade vi inte för pengarnas skull!
KARRIÄREN
Vi känner dig för din eleganta spelstil, din blick för spelet, dina glidtacklingar och ditt huvudspel som ofta gjorde dig outstanding på planen!
Blicken för spelet hade jag nog med mig. Det märkte jag också när jag spelade forward i ishockey. Glidtacklingarna lärde jag mig av Knut Nordahl. Huvudspelet bygger inte på att alltid hoppa först eller högst utan att hoppa i exakt rätt ögonblick.
Du var också en mycket skicklig ishockeyspelare och spelade till och med i landslaget!
Jag fick anbud från alla storklubbar, inte minst från Djurgården som då var bäst i landet.
Hade man haft inomhushallar på 1950-talet så hade jag nog koncentrerat mig på ishockey istället för fotboll.
Du fick Guldbollen 1957 som Sveriges bäste spelare. Du var given libero i alla landskamper fram till den 27 oktober då du bröt du benet och därmed missade den sista landskampen. Du var med i VM truppen 1958 men fick aldrig spela. Vad hände?
Jag kanske kom igång något senare på grund av skadan men eftersom jag var en viktig kugge
Inför VM så var jag uppe i Stockholm och specialtränade för landslagstränaren George Raynor. Sedan vet jag inte vad som hände! Men det är klart att jag blev besviken!
Putte Kock har sagt att det är svensk fotbolls största misstag genom tiderna att du inte fick spela i VM turneringen 1958!
Jag kommer mycket väl ihåg att han sa det!
Under dom här åren så togs landslaget ut av UK (uttagningskommittén) som bestod av tre personer. Einar Jonasson från Elfsborg, Eric Persson från Malmö FF och Nalle Halldén från Norrköping. Mellan dom herrarna pågick en kohandel som inför VM 1958 innebar att flera givna spelare som imponerat inte ens kom med i den slutliga truppen. Jag tänker närmast på Zamora Nyholm och dom båda ungdomarna Torbjörn Jonsson och Jan Ekström. Hur ser du på det?
Det hände så mycket konstigt inför och under VM som är svårt att förklara. Eric Persson och Nalle Halldèn fungerade heller aldrig speciellt bra tillsammans.
Jag har läst att Garrincha var tacksam för att han slapp möta dig i VM finalen 1958.
Hur ligger det till med det?
Jag mötte honom 1956 i Antwerpen när vi i IFK spelade mot Botafogo och jag täckte upp för Sven Axbom. Vi tog väl hand om honom!
Du kom igen med besked senare och spelade din sista landskamp som 37-åring 1965.
1963 rankades Sverige som 1:a i Europa och du som Europas bäste libero vid 35 års ålder!
Dels spelade vi inte lika många matcher då som nu. Dels hade jag en väldigt ekonomisk spelstil.
Lennart Nyman, som var Förbundskapten då, hade dig som sin favoritspelare!
Det fungerade väldigt bra mellan oss och jag var ju också lagkapten under hans tid.
Vi talar ofta om radarpar inom fotbollen. Då tänker vi i första hand på två forwards eller möjligen två innerbackar. Men du bildade tillsammans med målvakten Zamora Nyholm ett unikt radarpar. Först under många år i IFK och sedan också i landslaget!
Vi lärde oss oerhört mycket om varandra. Vi var båda bra på att läsa spelet, därigenom blev missförstånden få. Dom flesta målvakter agerade från mållinjen medan Zamora mera aktivt deltog i försvarsarbetet. Och eftersom jag som libero alltid var sista utpost så fungerade vi som ett radarpar. Det har du rätt i!
Du blev aldrig proffs trots att du under många år var Sveriges bäste spelare. Jag har hört att du betydde så mycket för IFK att klubben inte ville släppa dig!
Jag upplevde aldrig att klubben ansträngde sig för att hjälpa mig till ett proffskontrakt.
När jag var som bäst hade jag redan fyllt 28 år som var något av en övre gräns på den tiden. Samtidigt som proffsuppköparna var mindre intresserade av mig som försvarsspelare.
Du har ändå fått ett mycket bra liv med sommarhus i skärgården och vinterbostad i Spanien!
Jag har haft det bra och har fått vara frisk. Jag har aldrig lidit av att inte ha varit proffs.
Jag läser i många artiklar om dig att man ofta betonar att du ser väldigt bra ut. Hur upplevde du det som fotbollsspelare. Sådana uttryck var ju ytterst ovanliga om manliga idrottsmän!
Det är givetvis positivt att höra men det var ingenting som påverkade mig. I dag, vid min ålder, hör jag tyvärr inte några sådana antydningar.