Författaren och folkbildaren, som kunde blivit President i USA!
Född i Galesburg, Illinois 1878. Död i Connemara, Flat Rock, North Carolina 1967.
I Stockholm på Skansen 1959. Foto: Hans Hammarskiöld
INLEDNING När vi Europa talar om USA, har vi ofta något ofördelaktigt att säga om deras kultur eller brist på kultur. Säkert är att vi får en hel del dåliga filmer och böcker från USA.
Vi får samtidigt komma ihåg att det finns en amerikansk humanism som har hållit sig genom åren. Författaren Carl Sandburg är en utmärkt representant för denna humanism. Det finns också en poäng med att denne diktare som betydde så mycket för den litterära modernismens genombrott i Sverige hade svenska föräldrar som båda, oberoende av varandra, utvandrade från Appuna och Åsbo i Västra Östergötland.
Carl Sandburg, som blev en av Amerikas främsta författare, levde i centrum av sin tid. Han var betydligt mer än samtida författare samhällsengagerad. Han hade ett stark socialt patos. Han blev tidigt politiskt intresserad. Han engagerade sig för kvinnors lika rättigheter, för de svartas rättigheter, för kortare arbetstid, mot dödsstraff och barnarbete..
Under ett besök i Sverige fick både vår statsminister och kung ta del av hans synpunkter på amerikansk politik. Det är knappast känt i Sverige vilken nytta han gjorde sina föräldrars land när han under Andra Världskriget i föredrag och vid radiomikrofoner försvarade och förklarade Sveriges hållning för den amerikanska opinionen.
Carl Sandburg var ända fram på 1920-talet, när han var i 45-årsåldern, en litterär outsider som i vissa kretsar ansågs alltför oakademisk, i andra kretsar alltför politisk.
Sandburgs storhetstid varade sedan fram till 1950-talet men då var det många som inte längre tilltalades av hans poetiska stil. Men på 1960-talet visade ungdomsrörelserna Sandburg stor beundran. Hans poesi lästes då i de amerikanska skolorna mer än någon levande författare. Han använde ett språk som var direkt hämtat från gator och torg, hamnar och arbetsplatser.
Verkligheten mötte honom med en ny rytm som han måste ge uttryck för i fria versformer. Dikternas kraftfulla formella frihet orsakade häftig debatt men gav Sandburg en ledande ställning i det litterära Amerika. Han skrev så att vanliga människor förstod.
Han behövde inte bli förklarad som ofta generationskamraterna bland de amerikanska poeterna; Ezra Pound, TS Eliot, Edgar Lee Masters och Robert Frost.
På samma sätt som han inspirerades av sin föregångare Walt Whitman blev i Sverige Harry Martinson och Artur Lundkvist tidigt inspirerade av Sandburg.
Han skrev en historisk roman på över tusen sidor, Remembrance Rock, där han ville visa hur amerikaner under historiens lopp utvecklat sin dröm om frihet och rättvisa.
Hans biografi över Abraham Lincoln, Amerikas mest berömda president, blev mycket positivt mottagen även om vissa historiker hade sina invändningar. Sandburg skrev en annorlunda biografi, späckad med anekdoter, tidningshistorier, brev och minnen.
En framstående historiker var lyrisk när han anmälde boken; ”Poeterna har alltid förstått Lincoln, ända från Whitman. Därför passar det bra att från en poets penna skulle komma den största av alla Lincolnbiografier, en av de bästa biografierna i vår litteratur”.
Carl Sandburg tillhör kända vuxenförfattare som också skrivit för barn. Han skapade i det uppdiktade landet Rootabaga ett särskilt universum med en egen geografi och en egen livsstil. Mycket av komiken i böckerna om Rootabaga ligger i det sätt på vilket Sandburg namnger personer och platser. Han leker med ljud, begrepp och alfabetets bokstäver.
Hans självbiografi, De unga främlingarna, handlar om hans far, August Danielsson från Åsbo och hans mor Clara Andersdotter från Appuna. Om deras kamp för att uppnå ett bättre liv för sig och sina barn än vad som hade varit möjligt i ”det gamla landet”. Han berättar också om livet i en amerikansk småstad och om själva den amerikanska livsstilen.
Carl Sandburg var en stor samlare, kännare och beskyddare av folkmusik. Han hade på sina många resor hört Amerika sjunga. I sin ungdom tågluffade han och samlade på sig musik som han skrev ned i sin anteckningsbok. Så småningom skickade människor från hela landet sånger till honom. Han sjöng själv folksånger till eget gitarrkomp och 1928 gav han ut ” The American Songbag” med noter och arrangemang för varje sång.
Carl Sandburg arbetade som journalist under 25 år. Han var samhällsreporter, filmrecensent och han skrev krönikor. Han föredrog djupanalyser framför ögonblicksskildringar.
Han var en nationell kändis under mer femtio år och så nära ett nationalhelgon någon kan komma. Han fick till och med förfrågan om han ville ställa upp som presidentkandidat!
Det var mediemagnaten Henry Luce ägare till Time, Fortune, Life and Sports Illustrated som tillsammans med andra inflytelserika personer tog initiativet till att lansera Sandburg som demokratisk presidentkandidat 1940. Sandburg stödde Franklin D Roosevelt och tackade därför nej! FDR hade visserligen redan varit president under två perioder men då fanns inte den begränsning till två perioder som finns idag!
Carl Sandburg fick aldrig Nobelpriset trots att han var nominerad som kandidat sju gånger. mellan 1940-1959. Däremot fick han tre gånger Pulitzerpriset, Amerikas främsta litterära utmärkelse, dels för biografin över Abraham Lincoln, dels för sin poesi.
Unikt i amerikansk litteraturhistoria är den korsbefruktning som Sandburgs olika arbeten gav. Hans journalistiska arbete påverkade hans poesi som i sin tur färgade hans arbete med den stora biografin över Abraham Lincoln. Filmerna han såg och recenserade stimulerade fantasin och gav honom uppslag till fler dikter Hans arbete som historiker underlättade hans arbete som folkmusikant, samlare av folkmusik och underhållare.
FÖRÄLDRARNA Bland svenska intellektuella har man ibland ondgjort sig över att Sandburg ”medvetet har skjutit det svenska ifrån sig” och på hans bristande intresse för Sverige. Det är möjligt att det var så under hans mest produktiva tid men ju äldre han blev desto större intresse visade han sina föräldrars bakgrund i Sverige.
Landsarkivet i Vadstena 1959
Vi ska komma ihåg att vid denna tid, under senare delen av 1800-talet, flyttade många från Sverige för att slippa fattigdom, utanförskap och för att skapa sig ett bättre liv. Det gamla landet föll i glömska. Carl Sandburg hade en mörk bild av Sverige. Hans föräldrar August Danielsson från Åsbo i Östergötland och Clara Andersdotter från Appuna i Östergötland berättade väldigt lite om sin bakgrund och Carl frågade sällan, vilket han ångrade när han blev äldre och hans intresse för Sverige ökade.
Carl fick intresset att läsa från sin mor och disciplinen från sin far. Fadern, som hade arbetat på olika bondgårdar i Sverige, började som rallare när han kom till USA och arbetade sedan under mer än 30 år vid järnvägsverkstäderna i Galesburg, Illinois. Arbetstiden var tio timmar per dag sex dagar i veckan utan semester. Han var sällan sjuk. På fritiden skötte han det egna huset och trädgården och fick så småningom uppleva målet att bli skuldfri. I halva huset bodde man, resten hyrde man ut till bl.a. nya svenskar som kom till staden. Han rökte inte, gick inte på krogen och smakade sprit endast som medicin. Han kunde läsa men inte skriva och viktiga handlingar undertecknade han med ett X.
Födelsehuset i Galesburg
Sista åren fram till sin död 1910 arbetade han som egen hantverkare och tjänade då mer än han någonsin gjort vid järnverksverkstäderna. Fadern var mycket skicklig i sitt yrke tack vare allt som han hade lärt sig på gårdarna kring Åsbo. August älskade att arbeta, något som Carl senare i sitt liv också tog till sig. Carl behöll genom hela livet sin fars svenska hammare som en symbol för arbete, hopp och stolthet. Hammaren finns nu att beskåda i Sandburgmuséet.
Sandburg, som hade ett komplicerat förhållande till sin far, berättade senare i livet; ”att det är märkligt att jag som har skrivit åtskilliga böcker har haft en far som bara fått några veckors skolgång och aldrig fått lära sig att skriva sitt namn”.
August ändrade sitt namn från Danielsson till Sandberg och senare till det mer amerikanska Sandburg när han kom till Galesburg. Det fanns redan många Danielsson i Galesburg och ibland fick han därför fel lönekuvert!
Carl och hans mor Clara från Appuna i Östergötland stod varandra mycket nära genom hela livet. Modern var en varm och intelligent kvinna som ville att hennes barn skulle lära sig så mycket som möjligt. Hennes barnbarn, Richard Sandburg, har berättat att hon även för dem och deras kamrater påpekade hur viktigt det var att vara duktig i skolan. Clara som hade fullt upp med att sköta huset och de sju barnen läste allt vad sonen skrev alltifrån skoltidningar till de senare diktsamlingarna.
Med modern Clara
Sin första bok Reckless Ecstacy, från 1907 tillägnade Carl Sandburg sin mamma Clara: ”Till en person som har behållit en fridfull själ i ett stressigt liv. Utan att rycka skönheten från vardagen. Och som sprider glädje utan njugghet och beräkning…..min mor”
UPPVÄXTEN På 1880-talet när Carl Sandburg växte upp började demonstrationer för åtta timmars arbetsdag (sex dagar i veckan) att bli vanliga. Carl fick följa med sin pappa till dessa demonstrationer och han identifierade sig tidigt med arbetarna och deras villkor. Carl blev tidigt politiskt medveten, något som följde honom genom hela livet. Han läste mycket och var nyfiken på det som rörde sig i samhället. Han gick ofta på föreläsningar som rörde samhällsfrågor. Han gick på rättegångar och fick uppleva hur olika människor behandlades beroende på var på samhällsstegen man befann sig. Och inte minst, han gick ofta på Auditoriet, stadens teater, oftast gratis genom att han hjälpte till med olika sysslor.
Från elva års ålder började Carl hjälpa till med familjens försörjning. En period i slutet på 1800-talet led Amerika av en ekonomisk nedgång och det var viktigt att bidragen kom från så många i familjen som möjligt. Det resulterade i att Carl blev tvungen att helt sluta skolan medan hans äldre syster Mary fick fortsätta.
Carl Sandburg började sitt arbetsliv med låga förväntningar. När han lämnade skolan vid tretton års ålder blev hans huvudmål att finna ett någorlunda fast jobb som inte var alltför tråkigt.
Han berättar i sin självbiografi De unga främlingarna att han hade en lång rad av enkla arbeten i sin hemstad Galesburg men arbetade också under en period runt om i mellersta USA. Carl var först tidningspojke och städare, senare när han arbetade på heltid var han bl.a. skoputsare, frisörbiträde, fönsterputsare, mjölkutkörare, målarbiträde och vintertid sågade han den is som användes innan kylskåp blev vanliga.
Galesburg är en järnvägsknut ute på prärien sydväst om Chicago, med lokstallar och smedjor. Vid denna tid var en tredjedel av invånarna svenskar eller svenskättlingar, Det var järnvägarna som såg till att omvärlden kom till Galesburg. De behövde inte resa men det var något som Carl Sandburg behövde.
Vid nitton års ålder, i juni 1897, gav han sig ut på luffen. Världen runt omkring lockade. Carl skrev i sin självbiografi; ”Jag lämnade Galesburg med mina händer fria, ingen väska eller knyte. Jag bar en svart bomullsskjorta, rock, väst och byxor, slokhatt, strumpor, ett par bra skor, inga underkläder. I fickorna hade jag en bit tvål, rakkniv, kam, fickspel, två näsdukar, en bit snöre, nål och tråd, ett fickur, kniv, pipa och en tobakspung. Jag hade tre dollar och tjugufem cent i kontanter”
Tågluffandet blev en viktig period i Carl Sandburgs liv. Han samlade intryck som han senare kom att använda i sitt författarskap. Han lyssnade på sånger, dikter och historier som han skrev ned eller lade på minnet. Han träffade alla typer av människor som levde ett kringflackande liv, vissa frivilligt men de flesta hade flytt från någonting. Det här var början på det liv som senare kom att innehålla ett ständigt resande. Carl Sandburg kallade sig själv för ”the eternal hobo” – den evige luffaren.
När han kom hem från den resa som sträckte sig runt mellersta USA och innehöll så många nya intryck hade han svårt att återanpassa sig till det stillsamma livet i Galesburg.
År 1898 när det Spansk – Amerikanska kriget bröt ut tog han värvning. Han skeppades till Puerto Rico där han tillbringade tiden med att marschera och slåss mot moskiter och värmen.
Sandburg skrev senare; ” att även om kriget i Puerto Rico inte var blodigt, så var det i varje fall som utflykt betraktat en smutsig och lusig historia så länge det varade”.
Ur historisk synpunkt sammanfattades kriget av president Theodore Roosevelt på följande sätt; ”det var inte mycket till krig men det var allt i den vägen som fanns”.
Även om Carl och hans far hade ett komplicerat förhållande så var fadern nu mäkta stolt över sonen; ”far tog emot med ett leende, som bredde ut sig runt munnen och steg ända upp i de tindrande ögonen, och gav mig ett handslag som gjorde mig matt”. Grannar och arbetskamrater frågade ofta August hur det gick för Carl i kriget. Det gjorde djupt intryck och det verkade som han nu kände sig säker på att han var en riktig amerikansk medborgare med en son som har försvarat landet!
COLLEGETIDEN Tack vare sin tid i armén fick Carl Sandburg en friplats vid Lombard College i Galesburg och det blev den enskilda händelse som mest påverkade hans utveckling som människa och författare.
Att studera vid college var vid denna tid, enligt amerikanska pedagoger, ett sätt att forma karaktärsdrag utöver vad som kan ges i klassrum och på bibliotek. Det var i själva verket det huvudsakliga syftet. Tanken att man under fyra års internat kan stärka personligheten för bättre bemedlade barn har gamla anor men i slutet på 1800-talet under social press kom också två nya tankegångar att utvecklas. Den ena var att collegestudier skulle utveckla en ny medelklass. Den andra, revolutionerande för sin tid men numera självklar, var att vissa begåvade barn från arbetarklassen skulle få möjlighet att studera vid vissa speciella college även om de saknade formella meriter för högre utbildning. Lombard var vid denna tid ett sådant college.
Teorin bakom detta var enkel, klar och skenbart mångsidig. Begåvade barn från arbetarklassen skulle ges tillfälle att utvecklas över sina förutsättningar, exponerade till kultur och goda idéer av sina lärare så att man utvecklade sitt språk, smak, uppförande och självförtroende. Förhoppningen var att dessa ungdomar skulle tjäna som föredömen för andra barn från arbetarklassen och ännu viktigare, fungera som levande bevis på att det ägde rum en social rörlighet i USA. Vi ska komma ihåg att i USA fick vid denna tid endast ca två procent av en årskull möjlighet att studera vid college!
Carl Sandburg kunde fungera som ett lysande exempel på denna sociala ingenjörskonst. När han skrev in sig vid Lombard College 1899 kom han direkt från arbetarklassen; ”han såg ut som en arbetargrabb, en råbarkad frisk pojke” enligt hans favoritlärare.
Philip Green Wright
När han lämnar college 1902 är han en kultiverad gentleman, ett bra exempel på en väluppfostrad, vältalig, tänkande och socialt medveten ung person. Sandburg själv kom ihåg sin förvandling under tiden vid college med glädje. Han hade nu bestämt sig för att bli författare.
Han läste engelska, latin, kemi, matematik, sociologi, drama och retorik. För att finansiera sina studier arbetade han extra på brandstationen och fick lov att gå ifrån lektionerna om brandlarmet gick. Han arbetade hårt med sina studier för att ta igen vad han hade förlorat sedan han tvingades sluta skolan vid tretton års ålder.
Under tiden på college skrev han ofta i skolans tidning, deltog i litterära sammanhang och idrottade mycket. I basketboll var han kapten för laget och han gillade baseboll. Han var med och bildade ”Fattiga författares klubb”. Man träffades hemma hos Sandburgs favoritlärare Philip Green Wright, som senare blir en betydelsefull ekonom vid det prestigefulla universitetet vid Harvard. Denne Wright kom att betyda oerhört mycket för hans senare vägval. Dels introducerade han Carl Sandburg till amerikansk litteratur, dels lärde han honom politisk och ekonomisk teori. Philip Green Wright och Sandburg höll kontakt också långt efter studietiden. Wright hade en tryckpress och all annan utrustning hemma i sin källare som behövdes för att ge ut böcker och härifrån kom Sandburgs tidigaste litterära alster.
1899
TIDEN FRAM TILL GENOMBROTTET SOM POET Sandburg lämnade college 1902 utan att ha tagit någon examen men han hade ändå uppnått vad han önskade. Han visste nu att han ville ägna sig åt att läsa många böcker och syssla med olika typ av skrivande. Under åren 1902 till 1907 försökte han erövra sitt språk, reste runt som säljare, läste mycket och publicerade sina första dikter.
År 1906 lämnade han definitivt hemstaden Galesburg för att söka sin lycka i Chicago och Milwaukee. Han fick tillfälliga jobb som journalist, han skrev reklamtexter men först och främst träffade han likasinnade människor som trodde på hans förmåga. Under den här tiden träffade han sin blivande fru, Lilian ”Paula”Steichen, vars bror Edvard Steichen redan var en berömd fotograf. Paula var latinlärare och politiskt aktiv i det socialdemokratiska partiet i Milwaukee. Nu började en intensiv politisk period för Sandburg. Hans sedan barndomen stora intresse för politik fick nu tid att utvecklas.
Sandburg fick ett eget område utanför Milwaukee att värva sympatisörer till det socialdemokratiska partiet. Han lyckades så bra att han snart tillhörde den innersta cirkeln i partiet och senare blev han kampanjledare för den socialdemokratiske presidentkandidaten Eugene V. Debs. Debs ställde upp som presidentkandidat fem gånger mellan 1900-1920. Sedan var han under en period sekreterare till borgmästaren i Milwaukee Emil Seidel, som var landets första socialdemokratiska borgmästare. Då hade han också hunnit med att vara kampanjledare för en stor antituberkuloskampanj.
Nu hade han både gift sig och fått sitt första barn. Med stöd och inspiration från sin hustru började han skriva mer och mer och det partipolitiska engagemanget avtog. Han fick fler och fler dikter publicerade och samtidigt arbetade han som journalist vid olika tidningar.
Sandburg är nu trettiosex år gammal och under de närmaste tjugufem åren kommer han att vara oerhört framgångsrik och produktiv som författare samtidigt som han arbetar som journalist.
Han ger ut ett flertal diktsamlingar, han skriver barnböcker och han skriver en biografi i sex delar om president Abraham Lincoln. Han föreläser om litteratur över hela landet och avslutar ofta dessa föreläsningar med att sjunga folksånger till eget gitarrkomp.
POETEN Han har nu funnit sin egen stil och hans tema är att skriva och tala om den vanliga människan. Han vill vara rösten för de människor som själva inte kan föra sin egen talan.
I mars 1914 får Sandburg nio dikter publicerade i tidskriften Poetry. Tidskriften som startas 1912, ägs av Harriet Monroe som tillhör en känd Chicagofamilj. Mottot för tidskriften har hon tagit från Walt Whitman; ”för att få betydelsefulla poeter så behöver man också ha en betydelsefull publik”. Dikterna får samlingsnamnet Chicago och har; ”en oortodox form och rör sig från brutalitet till obestämt lyriskt patos”. Dikterna får ett mycket gott mottagande trots den fria versformen.
Mars månad 1914 är betydelsefull för Sandburg också av andra skäl. Den irländske poeten och dramatikern William Butler Yeats är på besök i Chicago och tidskriften Poetry håller en bankett till hans ära. Alla viktiga personer inom kulturen är närvarande och Carl Sandburg och hans fru är hedersgäster. Efter att ha lyssnat på Yeats och hans uppfattning om poesi så känner Sandburg att han är på rätt väg och att han är etablerad och respekterad!
Under de närmaste åren är han en mycket produktiv poet samtidigt som han får sin försörjning som journalist på olika tidningar och 1916 publiceras hans första diktsamling.
Carl Sandburg har nu gjort Chicago till sin stad och sig själv till Chicagos poet.
Det finns vid denna tid ett utbrett intresse för att beskriva och uppskatta vanliga människors levnadsförhållanden och samtidigt finns övertygelsen om att poesi är ett bra instrument att dokumentera på. Det är så man ska se Sandburgs diktsamling Chicago Poems. Diktsamlingen, som innehåller 55 dikter, kan sägas vara uppdelad i fyra distinkta men omarkerade delar. Den första som inleds med huvuddikten Chicago presenterar en övergripande syn på storstaden. Den andra handlar om gatulivet bland arbetarklassen. Den tredje fokuserar djupare på porträtt av olika grupper och olika individer. Den fjärde porträtterar hjältar och antihjältar. ( Fiskförsäljare, Dynamitard, Ishandlare, Till en samtida humbug)
Sandburg tar upp ämnen som arbetets villkor och arbetets kultur. Hur vanliga arbetare är, hur de uppför sig, vad de tror på, deras förväntningar, deras styrka och svaghet och deras sociala relationer. Den abstrakta myten om arbetaren i Chicago kompletteras med en serie porträtt av vanliga Chicagobor. Diktsamlingen kan sägas vara en sammanfattning av Sandburgs hittillsvarande erfarenheter i livet.
Främst är han diktaren som vunnit nytt land för poesin. Hans språkton, skriver Poul Sörensen; ”rymmer både uppkäftig slang och djup och lågmäld innerlighet. Och han förmår, utan att det skorrar, att blanda båda tonfallen i samma dikt. Hans uttryck har en spännvidd, som nog övergår vilken som helst annan nutida eller forna diktares”.
Han använder ett språk som är direkt hämtat från gator och torg, hamnar och arbetsplatser.
Dikternas kraftfulla formella frihet orsakar häftig debatt men ger Sandburg en ledande ställning i det litterära Amerika. Han skriver så att vanliga människor förstår och han använder slang för att uppnå poetiska effekter.
Vid denna tid, omkring 1915, flyttas poesins centralpunkt från Östkusten till Chicago och en ny tidskrift för lyrik, Poetry blir samlingspunkten.
POETEN OCH HANS STIL Chicago blir utgångspunkten för den litterära rörelse man har kallat Västerns Poeter.
Chicago Literary Renaissance, Västerns Poeter skriver om tiden i tidens eget språk. Verkligheten möter dem med en ny rytm som de måste ge uttryck för i fria versformer. Men det är inte bara något nytt, det finns också förbindelse med traditionen. Ett namn som genast inställer sig är Walt Whitman. Whitman är Sandburgs idol och Amerikas stora 1800-tals poet.
Det finns givetvis en poäng med att den utländske diktare som betyder mest för den litterära modernismens genombrott i Sverige har svenska föräldrar.
Harry Martinson
Harry Martinson berättar när han är på väg att erövra sitt språk; ”jag härmade Sandburg så mycket jag kunde”
När Artur Lundkvist, i slutet av 1920-talet, börjar betrakta Sandburg som sin förebild presenterar han Carl Sandburg så här; ”I amerikansk lyrik är Carl Sandburg sin epoks mest representative skald, med en energi och dynamik i sin dikt som är i släkt med landets egen, en lyrisk manifestation av det moderna industriella Amerika. Sandburg fortsätter Walt Whitman i en ny tid”
Han glömmer aldrig bort att folket består av människor. För Sandburg står individen alltid i centrum därför skriver han inte om det komplexa Amerika utan om individen Chicago. Hans personliga stil har så många skiftningar och gömmer så många röster. Han studerar världen som den är, underbar, fruktansvärd, klok, grotesk. Men han skulle aldrig komma på tanken att begära någon annan i dess ställe.
Sandburg kan vara våldsam, nästan brutal när han beskriver öden i storstaden. Han kan avslöja mänsklig nöd och förnedring så att det gör ont att läsa det, vilket väl också är meningen. Men han nöjer sig inte med att konstatera. Det är som om han stannar alldeles i närheten redo att hjälpa till där han kan. I poesin märker man hans hjärta slå. Det är bl. a. det som gör honom så populär.
Diktsamlingen People, Yes som kommer ut 1936 betraktas som hans främsta. Det menar även Sandburg själv. President Franklin D Roosevelts idéer i ”The New Deal” om ett bättre liv för alla amerikaner efter depressionen har förverkligats och Sandburg, som en stor supporter och vän till presidenten, förmedlar i denna diktsamling sin egen och det amerikanska folkets samlade erfarenheter av glädje och uppoffringar för att uppnå ett bättre och värdigare liv.
Sandburg är i hög grad journalist, en reporter som ställer upp sina dikter som reportage. Hans sätt att skriva med ofta flerradiga strofer påminner starkt om prosadikten som står för större öppenhet för aktuella tendenser och större frihet att följa fantasins spontana ingivelser.
Sandburg, vars far aldrig har fått lära sig att skriva, blir Amerikas nationaldiktare framför andra, The poet of the people, den vanliga människans poet.
JOURNALISTEN Carl Sandburg arbetade som tidningsjournalist under 25 år. Den längsta tiden, främst under 1920 talet, arbetade han på Chicago Daily News. Han var samhällsreporter, filmrecensent och han skrev krönikor.Han föredrog djupanalyser framför ögonblicksskildringar.
Hans artiklar om Raskravallerna i Chicago i juli 1919 samlades i en bok och blev en moralisk väckarklocka. Dessa artiklar föregriper, enligt många, den svenska ekonomen och sociologen Gunnar Myrdals stora arbete An American Dilemma, om rasdiskrimineringens orsaker det s.k. negerproblemet, som publicerades 1944.
Under sju år som filmkritiker recenserade han över 1000 stumfilmer och han lärde känna många av dåtidens filmstjärnor. Höjdpunkten på hans första resa till Hollywood var mötet med Charlie Chaplin. Ett möte som gjorde ett starkt intryck och Chaplin blev Sandburgs vän under denna tid. Vi talar om stumfilmens tid och Sandburg berättade för sina läsare hur Chaplins röst lät; ”låg och musikalisk, orden som ibland kommer med fruktansvärd hastighet och sedan långsamt och stammande”.
De flesta av dåtidens filmer byggde på böcker eller skådespel och Sandburg applåderade därför Chaplins originalitet.
Hans filmrecensioner tog mer form av kommentarer än kritik. Han var en av de första kritikerna som insåg filmens pedagogiska möjligheter och filmens förmåga att visa världen för sin publik. Han reagerade ofta på att historiska fakta förvrängdes i filmer!
”Jag var aldrig bra på att synkronisera mitt arbete med tidningsredaktörer utom när jag var polisreporter. Då kunde jag ha mördaren i tidningen innan kroppen blev kall.”
Sandburgs år på Daily News var oerhört kreativa och produktiva tack vare av hans förmån att få arbeta inom så många olika områden.
Han hade stor respekt för ägaren av Chicago Daily News, Victor Lawson, som ledde tidningen från 1876 till 1925. Utanför tidningsbranschen var Lawson involverad i olika filantropiska projekt i Chicago.
I maj 1932, när krisen i tidningsbranschen blev akut, beslutade Chicago Daily News att sänka alla löner med hälften. Sandburg lämnade då tidningen för att ägna sin tid och energi åt biografin om Abraham Lincoln.
BARNBOKSFÖRFATTAREN Carl Sandburg tillhör, tillsammans med Selma Lagerlöf, Rudyard Kipling och Bertolt Brecht, kända vuxenförfattare som också skriver för barn. Sandburg har läst H.C. Andersens sagor men inte funnit något motsvarande i sitt eget land. Sandburg skapar i det uppdiktade landet Rootabaga – ett särskilt universum med en egen geografi och en egen livsstil. På sina egna barn, som han kallar ”Spink”, Skabootch” och ”Swipes”, testar han sina historier.
Med barnbarnen
Mycket av komiken i böckerna om Rootabaga ligger i det sätt på vilket Sandburg namnger personer och platser. Han leker med ljud och begrepp; ”När Godda Yxskaft är på väg till Rootabaga passerar han Över- och Underlandet. Ingen går ur vägen för någon annan. Antingen går man över eller under”. Städerna i Rootabaga heter Leverochlökbyn och Gräddstrutsbyn och i landet finns också en stad gömd under en grästuva, där det bara bor uppnästa spindlar.
I Rootabaga-berättelserna lever invånarna sina liv enligt klart formulerade regler men utan våldsinslag. Städerna hyser inte bara sina invånare, de lever sina egna liv. Här finns inga kungar och prinssessor utan harar, möss, trasdockor och mänskliga borsthandtag, blandade med taxiförare, polismän, skådespelare och brandmän. Skyskrapor kan tala och känna, järnvägsspåren går i sicksack, grisarna bär haklappar. Godda Yxskaft låter barnen själva få bestämma sina namn vilket vittnar om en påfallande modern barnsyn. Som en röd tråd genom berättelserna går Sandburgs lek med alfabetets bokstäver.
Som centralgestalt i berättelserna framstår Potatisnos Blindman, en symbol för den gamle vise mannen. Han har sin plats på Storgatan intill postkontoret i Leverochlökbyn. Han spelar dragspel och han har alltid tid att inleda samtal, berätta sagor eller fälla filosofiska kommentarer. Han bär på en skylt med texten, Jag är också blind! Det finns så många seende som aldrig ser någonting, menar han. I skildringen av livet i Rootabaga kombineras fantasi och verklighet med detaljer från det Amerika Sandburg lever i. Även Sandburgs poesi för vuxna kännetecknas på samma sätt av lyrisk fantasi och sensualism.
Enligt forskaren Lena Kåreland har Sandburg med sina Sagor från Rootabaga haft betydelse för den svenska barnbokens utveckling. Hos Lennart Hellsing finns en direkt påverkan från Sandburg, speciellt i Hellsings tidigt utgivna barnböcker. Den inspiration som Hellsing finner hos Sandburg leder inte till någon imitation. Sandburg kan sägas fungera som en katalysator som hjälper Hellsing att utvecklas till den stora barnboksförfattare han blir. Båda menar att konst främst talar till våra sinnen och har förmåga att påverka människor i det dagliga livet. Båda utgår alltid från barnens perspektiv och har respekt för barns fantasi och föreställningsvärld. De anknyter till det vardagliga och till barnets konkreta sätt att tänka och föreställa sig.
Fotnot Namnet Rootabaga har enligt Sandburg svenskt ursprung. En ”rutabaga” är en stor, gul, svensk kålrot. En benämning som också Sandburgs föräldrar bär med sig när de emigrerar från Sverige.
BIOGRAFI ÖVER ABRAHAM LINCOLN Redan som ung pojke får Carl Sandburg en relation till Abraham Lincoln, en av USA´s främsta presidenter och nationalhelgon. Dels kommer Lincoln från samma trakt som Sandburg dels kommer han liksom Sandburg från enkla förhållanden.
På sin väg till olika arbeten under tonåren passerar Sandburg regelbundet Knox College huvudbyggnad i hemstaden Galesburg. På norra sidan av huvudbyggnaden läser han regelbundet på en bronsplatta ord som sagts av Abraham Lincoln och Stephen Douglas vid en debatt 1858 om slaveriets vara eller inte vara; “jag kom ihåg dem och ibland brukade jag stanna för att läsa de ord Lincoln hade sagt till tjugutusen människor”. “Han (Douglas) blåser ut moralens ljus omkring oss när han hävdar, att den som vill ha slavar också har rätt att hålla dem”. ”Jag läste dem i vinterns soluppgångar, i sommarens klara ljus, i fallande snö eller i regn, i alla väder året runt.”
Stephen Douglas, som Lincoln debatterar med, är en senator med stort inflytande och förespråkare för negerslaveriets bevarande. Lincoln är vid denna tid advokat och svuren fiende till slaveriet. Två år efter debatten i Galesburg väljs Lincoln till Förenta Staternas president, Syd-staterna utträder ur unionen och i april 1861 är inbördeskriget ett faktum.
När Sandburg på 1890-talet växer upp i Galesburg är minnet av Lincoln fortfarande starkt. Människor som Sandburg talar med har känt eller röstat på Lincoln. Carl Sandburg beundrar Lincoln enormt. Han utrustar honom med alla goda egenskaper han kan komma på. Han är den första presidenten i Vita Huset med humor. Han brukar säga att; ”ett gott skratt förlänger livet och en bra historia är rena medicinen”.
I många år samlar Sandburg på material om Lincoln och han har snart det mesta som tryckts om presidenten och hans tid. Redan i början av sin karriär som journalist skriver Sandburg om Lincoln. Han skriver också regelbundet dikter om Lincoln. Många dikter publiceras först efter Sandburgs död. Han presenterar Lincoln som en man som reser sig från fattigdom till en person med högt anseende.
När Sandburg efter sitt stora genombrott 1916 med diktsamlingen Chicago Poems börjar beskrivas som ”folkets poet” och en värdig efterträdare till Walt Whitman pågår Första Världskriget som värst och Sandburg börjar ägna sig mer och mer åt barnlitteratur. Då upptäcker han också att det saknas litteratur för barn om den store presidenten. Han bestämmer sig därför för att skriva en biografi om Lincoln för unga människor. Ju mer intensivt arbetet blir desto mer inser han att mycket av det han skriver passar bättre för en vuxen publik. Dessutom växer materialet hela tiden. Det täcker nu Lincolns liv fram till att han blir vald till president och slutar med resan till Washington och presidentinstallationen.
I slutet av 1924 är manuskriptet klart och boken får namnet Prärieåren. Hans förläggare skriver att detta är den bästa bok vi har givit ut. Utgivningsdagen bestäms till Lincolns födelsedag, 12 febr 1926, men innan dess kommer man överens med en tidskrift, Pictorial Review, om att publicera stora delar av boken i ett antal nummer. Sandburg får för detta 21.600 USD en nästan ofattbar summa för författaren. Beloppet motsvarar ungefär den summa hans far sammanlagt tjänar under mer än 30 år vid järnvägsverkstäderna i Galesburg.
Fadern har avlidit redan 1910 men hans mor Clara Mathilda Andersdotter från Appuna i Östergötland hinner uppleva sonens stora framgångar innan hon avlider 1926. Familjen Sandburg som nu består av fem personer kan efter detta ekonomiska lyft leva ett betydligt drägligare liv.
Kritiken på Lincolnbiografin blir överlag mycket god. Speciellt historiker anmärker dock på bristen på fotnötter, på Sandburgs poetiska metod att lägga ord i Lincolns mun och inte minst på hans oortodoxa sätt att skriva historia. Litteraturkritiker däremot prisar hans arbete. Mark van Doren, som själv skrivit om Lincoln anmäler boken i The Nation; ” Det är Sandburg artisten, den episke poeten som har attackerat detta största och mest komplicerade ämne. Ämnet är naturligtvis inte enbart Lincoln själv fast Lincoln var tillräckligt komplicerad, utan i tillägg hela den miljö som skapade förutsättningar för att denne man skulle lyckas komma fram som han gjorde.”
Sandburg har inte tänkt fortsätta att skriva om Lincoln och hans presidentår med tanke på allt arbete som krävs. Dessutom saknar han stöd från universitet och andra institutioner med de efterforskningar som krävs för att täcka åren 1861-1865 av Lincolns liv.
Vi ska komma ihåg att vid denna tid finns inte tillgång till billig kopiering utan Sandburg får göra noteringar från dokumenten eller betala för dyra kopior.
År 1928 bestämmer sig Sandburg ändå, utan att berätta det för någon, att fortsätta med sina Lincolnstudier. Då har han haft en kort andhämtningspaus från Lincoln. Han fortsätter arbeta som journalist vid Chicago Daily News, som samhällsreporter och filmrecensent. Han finansierar också sina fortsatta Lincoln studier med litteraturföreläsningar eller snarare underhållning i litteratur som ofta avslutas med att han sjunger folksånger till eget gitarrkomp. Han håller föreläsningar över hela USA och favoriserar sådana platser där han kan träffa andra Lincolnspecialister och där det finns bibliotek med intressant Lincolnmaterial.
Först 1933, efter fem års arbete, visar han materialet för sin förläggare Alfred Harcourt. Harcourt skriver till Sandburg efter att ha läst igenom materialet: ”Det här är mycket mer än enbart Lincolns liv du har beskrivit. Vilket skådespel med alla turer fram och tillbaka om en nation i krig.”
Sandburg fortsätter sitt arbete med Lincolnbiografin under större delen av 1930-talet med starkt stöd från sin förläggare. Vissa tider skriver han på sin skrivmaskin arton timmar per dygn och redan 1932 slutar han som journalist för att kunna ägna mer tid åt biografin.
Det nya manuskriptet på 3400 sidor blir färdigt och publiceras i fyra band den 1 december 1939 under namnet Krigsåren. Det innehåller presidenttiden, inbördeskriget och slutar med mordet på presidenten 1865. Hela Lincolnbiografin kommer att innehålla sammanlagt sex band. Mottagandet blir även denna gång mycket positivt men vissa historiker har sina invändningar även denna gång, inte minst vad gäller bristen på fotnötter. Andra historiker är lyriska bland dem Henry Steele Commager som anmäler boken i Yale Review: ” Poeterna har alltid förstått Lincoln, ända från Whitman och Emerson. Därför passar det att från en poets penna skulle komma den största av alla Lincolnbiografier, en av de bästa biografierna i vår litteratur”
Sandburgs biografi blir standardverket om presidenten och han får Pulitzerpriset, Amerikas främsta litterära utmärkelse, för biografin 1940. Han skriver en annorlunda biografi, späckad med anekdoter, tidningshistorier, brev och minnen. Han beskriver en mångsidig man som bär på många skepnader; talare, advokat, politiker, president, humorist, historieberättare. Speciellt är Sandburg fascinerad av mannen som lärare och talare.
När man ser på Lincolnbiografin idag så är det klart att det delvis är en partsinlaga från en stor beundrare. Lincoln blir i Sandburgs version en helgonfigur och kan på ett visst sätt jämföras med en tidig John F Kennedy.
Som Björn Fontander poängterar i sin bok, Carl Sandburg Den evige luffaren så talar vi om en tid i mitten på 1800-talet då USA faktiskt kunde ha blivit två nationer. Här ligger Lincolns storhet och historiska insats. Han har ett klart mål, en hel nation, som han med viljestyrka driver.Vad hade hänt om vi fått ett Förenta Staterna bestående av två stater. Hade Europa fått den hjälp man senare får under Första- och Andra Världskriget, eller hade vi fått se liknande splittringar som vi idag kan se mellan Europas stormakter i besvärliga situationer?
ROMANFÖRFATTAREN Carl Sandburg skriver endast en roman, Remembrance Rock, en historisk roman på över tusen sidor där han vill visa hur amerikanarna under historiens lopp har utvecklat sin dröm om frihet och rättvisa. När boken kommer ut 1948 blir den inte särskilt väl mottagen. Avsikten är bra men formen är fel enligt flera kritiker. Boken är nämligen skriven på begäran av ett filmbolag. Remembrance Rock blir aldrig någon Hollywood film. Den anses för omfattande, för invecklad och därför för svår att översätta till film. Sandburg är författare men inte filmförfattare!
Sandburg är redan i sjuttioårsåldern när han påbörjar sin första och enda roman. Romanens inledning äger rum i huvudstaden Washington DC 1943 och den tar oss sedan; ”genom en snabb återblick” tillbaka till Shakespeare och hans tid 1608. Sedan kommer ett avsnitt om hur religiösa grupper planerar att flytta från England till Amerika. Nästa del handlar om den amerikanska revolutionen, vidare genom inbördeskriget och sedan tillbaka till modern tid.
Som en röd tråd genom romanen går historiens stora betydelse för vad som sker idag. I romanen betonas hur viktigt det är att vi inser att om vi inte lär oss av våra misstag så finns det litet hopp för framtiden
Boken visar hur Amerika vid alla kriser genom historien har uppbådat reserver av styrka, balans av sunt förnuft och visat tillräcklig visdom för att genomföra det som är nödvändigt.
Romanen är full av sånger, ordspråk, anekdoter och folkminnen precis som i den tidigare Lincolnbiografin.
HAN HADE HÖRT AMERIKA SJUNGA
Han dokumenterar och ger 1928 ut The American Songbag, med noter och arrangemang för varje sång. Ungefär 100 av dessa 280 sånger har aldrig tidigare publicerats.
Musiker, folksångare och andra musikexperter, många av dem temperamentsfulla och egensinniga, hjälper honom med sammanställningen. En av dem som hjälper honom mest är Ruth Crawford pianist och kompositör. Hon blir senare också känd som styvmor till folksångaren Pete Seeger.
Sandburg vill fungera som en beskyddare av den tradition som finns bland de okända som skriver sångerna och de tusentals människor som bär på dessa visor i hjärta och hjärna och som för dem vidare genom muntlig tradition. Det är historia som vi vill återupprepa. Och genom att ge ut dem skall sångerna hållas levande och sjungas av människor på fester och framför öppna spisen.
Syftet är att visa musikälskande människor att historia skapas inte av politiker och soldater utan av vanliga människor med sina vardagsproblem. Han menar också att med hjälp av dessa sånger kan man studera både geografi och historia på ett sätt så att man ska kunna ge svar vid muntliga och skriftliga skolprov. När de sjungs på olika platser så påminns vi om hur olika dialekter gör att sångerna framförs och låter på olika sätt.
The American Songbag inspirerar John Lomax och hans son Alan Lomax, den amerikanska folkmusikens guru, att i samma anda fortsätta dokumentera den guldgruva i form av folksånger som finns att hämta hos det amerikanska folket. Redan i början på 1930-talet börjar Lomax med egna radioprogram, han fortsätter senare med TV. Syftet är att återföra den musik han spelat in, till dem som skapat den och till dem den var skapad för. I sina program intervjuar han många bortglömda artister, intervjuer som fortfarande finns kvar.
Den tradition som Sandburg och i ännu högre grad Alan Lomax ägnar sig åt får en renässans med det sena 50-talet och det tidiga 60-talets nyvaknande intresse för folkmusik. Först med artister som Josh White, Pete Seeger och Burl Ives. Senare med Joan Baez, Bob Dylan, Peter Paul & Mary med flera. Josh White, som under denna tid flera gånger uppträder i Sverige, introducerar amerikansk folkmusik i Sverige.
Många är de popstjärnor och rockidoler som har Sandburgs tidiga arbete och Lomax inspelningar att delvis tacka för sina framgångar.
LEGENDAREN Carl Sandburg är en nationell kändis under mer femtio år och så nära ett nationalhelgon någon kan komma. Sandburg lever i centrum av sin tid. Han är betydligt mer än samtida författare samhällsengagerad. Han blir politiskt intresserad redan som barn.
Han är under en tid sekreterare till den första socialdemokratiske borgmästaren i USA. Carl Sandburg är tidigt socialdemokrat liksom sin fru. De träffas för övrigt genom politiken.
Han går ur partiet 1916 dels för att han som journalist vill vara oberoende dels för att han inte finner sig tillrätta inom kollektivismen. Hans utträde ur partiet sammanfaller med tidpunkten för USA`s oundvikliga inträde i Första Världskriget. Många radikala i USA vägrar att stödja USA`s deltagande men Sandburg ger snabbt sitt helhjärtade stöd till presidenten. ” Jag misstänker att President Wilson gör mer för de amerikanska arbetarna än socialisterna”, skriver Sandburg.
I ett brev till ordföranden för Texas Folklore Society i december 1926 stör sig Carl Sandburg på att bli kallad socialist av författaren Conrad Aiken. Han poängterar att han sedan tio år i Vem är Vem kallar sig för Independent. Flera Författare som Edgar Lee Masters, Sandburg och Aiken hade skrivit gemensamt i en essäbok. Carl Sandburg menar att Conrad Aiken hade skrivit så för att provocera!
Han blir senare bekant med alla demokratiska presidenter från Franklin D Roosevelt, Harry Truman, John F Kennedy till Lyndon Johnson.
Med John F Kennedy i Vita Huset
Något som är ganska okänt i Sverige är att han försvarar och förklarar Sveriges hållning under Andra Världskriget för amerikanarna. Det gör han tillsammans med Elsa Brändström, Sveriges Florence Nightinggale och den norska författarinnan Sigrid Undset. I många olika föredrag och vid radiomikrofoner förklarar han den svenska situationen.
När President Roosevelt efter stor vånda beslutar att USA ska gå in i kriget för att hjälpa Europa så ger, även denna gång, Sandburg till skillnad från många andra intellektuella sitt omedelbara stöd. Han skriver nyhetsartiklar där han poängterar vad som skulle kunna hända med England mot nazisterna ” om vi inte hjälper dem tillräckligt”.
Carl Sandburg får aldrig Nobelpriset men han är nominerad som kandidat sju gånger mellan 1940-1959. Sakkunnig inom akademien för amerikansk litteratur är vid samtliga tillfällen Per Hallström, som är mest känd för att ”pessimismen blev grundackord i hans diktning”.
Det ligger i sakens natur att inte han hänförts av optimisten Sandburgs poesi! Sandburg som beskriver sitt Amerika som ett starkt och underbart land!
1940 när han för första gången blir nominerad så låter sakkunnighetsutlåtandet så här: ”Carl Sandburgs lyriska diktning var redan förut mycket berömd och nu genom Lincolnbiografins framgång har författaren dekreterats till Nationalskald, den inspirerade uttolkaren av det nya Amerikas själ och anda. En främmande läsare vågar inte bestrida riktigheten i denna uppfattning men blir tämligen oberörd av upptäckarglädjen. Från sin asteriska synpunkt har sakkunnighetsutlåtandet inte hänförts av Sandburgs poesi och gjort många invändningar mot dess värde. Kommitterade vill inte anbefalla förslaget.”
AVSLUTNING Varför är Carl Sandburg så uppskattad! Delvis för att han är en utomordentlig författare, som när han som bäst vältalig kan uttrycka den vanliga amerikanens oro och bekymmer. Han kan säga vad de önskar säga, men inte klarar av, och han kan säga det på ett sätt som ibland låter bibliskt. Han kan skriva och berätta historia med känsla och övertygelse, men på lättfattlig engelska. Han kan skriva poesi som vanliga människor kan förstå och lägga på minnet, och han uppträder som jämlik snarare än som en känd poet och populär legend. Delvis därför att han är en karismatisk talare och underhållare med en stark och rik röst, ett brett och lyckligt leende, en pojkaktig charm även på ålderns höst, ett hälsosamt uppträdande som tycks utsöndra självförtroende, lycka och mest av allt, genuin glädje över allt han gjort och fortsätter att göra.
När Carl Sandburg avlider 1967 hålls en minneshögtid för honom vid Lincoln Memorial i Washington. Hela etablissemanget är närvarande. Vietnamkriget pågår som värst, trots detta dyker president Lyndon B Johnson upp vid minneshögtiden oanmäld. Det visar vilken betydelse Carl Sandburg, ”The Poet of The People” har för det amerikanska folket.
”Han var mer än Amerikas röst, mer än en poet som sjöng om dess styrka och själ. Vi kände och hyllade honom som demokratins skald, han var ett eko av folket, av vårt samvete och en sanningens, skönhetens och pliktens krönikör” – President Lyndon Johnson 1967.
Old poets never die – they just sign away
Carl Sandburgs sista hem Connemara i North Carolina där han levde under 22 år är i dag Nationalpark.
Connemara
FAMILJ
Hustru Lilian ”Paula” Sandburg Steichen 1883-1977 Född i Hancock Michigan. Död i Asheville, North Carolina
Barn Margaret Sandburg 1911-1997 Madeline Sandburg 1913-1913 Janet Sandburg Maywood 1914-2001 Helga Sandburg – Crile 1918-2014
Föräldrar August Sandburg 1843-1910 Född i Åsbo, Östergötland, Sverige. Död i Galesburg, Illinois, USA Clara Sandburg 1850-1926 Född i Appuna, Östergötland, Sverige. Död i Galesburg, Illinois, USA
TOMAS JUNGLANDER
copyright: Tomas Junglander