Vad har Harry Martinson gemensamt med Dorothea Tanning och Hans Hammarskiöld.
Dorotheas pappa Andrew Tanning deltog i Spansk-Amerikanska kriget 1898 tillsammans med en av USA´s främsta författare Carl Sandburg (1878-1967).
Sandburg skriver om sin tältkamrat: ”Han var hundrasjuttiotvå lång, vägde sextifem kilo, hade ett allvarligt ansikte, liten mun med en liten putsad mustasch, och inte en enda gång lät han höra ens ekot av en snarkning i vårt tält där vi låg och sov en armlängd ifrån varandra.”
Två gånger i veckan skrev Andrew till sin fästmö Amanda Hanson. Hon som senare blev Dorotheas mamma. Näst henne tyckte han mest som sitt gevär. Han döpte om sig själv med sitt eget gevärsnummer.” Här kommer gamla Trettiåtta” och Sandburg brukade fråga honom. ”Hur känns det, Trettioåtta?” ”Fint som snus”, brukade han svara. Det var på det sättet Sandburg lärde sig det svenska uttrycket som han senare kom att använda i många olika sammanhang.
”Jag hade tur som fick Trettioåtta till tältkamrat. Det jag inte visste om tjänstereglerna det visste han. Vi hade mycket att prata om och vi kunde prata antingen svenska eller amerikanska”.
Både Dorothea Tanning och Carl Sandburg föddes i Galesburg, IL av svenska föräldrar. Hon var något av ett underbarn och hoppade över flera klasser men fick som resultat av detta aldrig lära sig grunderna i matematik.
När Dorothea lämnade sin hemstad och flyttade till Chicago för att studera konst fick Carl Sandburg frågan av hennes föräldrar vad han tyckte om att Dorothea ville börja på konstskola. Sandburg avrådde, han tyckte att konstskola skulle hämma hennes utveckling. Dorothea började ändå på konstskola men hoppade av redan efter tre veckor! Hon ansåg att hon fick bättre utbildning genom att studera målningarna på Chicago Art Institute. Resten är historia!
Är du intresserad av Dorothea Tanning kan jag rekommendera följande länk!
https://www.artsy.net/artist/dorothea-tanning
Och på Moderna Museet finns hennes målning Insomnias från 1957.
Harry Martinson är mest känd som författare och Nobelpristagare. När han lämnade sjömanslivet 1927 började han skriva dikter som han lämnade in på olika tidningsredaktioner.
Han upptäckte snart att om han skrev att det var en översättning av någon annan så fick han mycket bättre betalt. Han skrev då att det var en översättning av Carl Sandburg även om det bara var i Sandburgs anda.
Martinson säger själv när han är på väg att erövra sitt språk: ”Jag härmade Sandburg så mycket jag kunde”.
Vad Martinson lärde sig av Sandburg var, enligt Kjell Espmark, omedelbarheten, precisionen. Att man skulle stirra på motivet tills det gav ifrån sig det essentiella och samtidigt så förenades detta med en fri form. Han var ju själv, Harry Martinson, en poet i konventionell stil som skrev vildmarksvisor á la Dan Andersson, sjöballader med ton av Kipling och tankedikter á la Viktor Rydberg alltsammans i bunden form. Här fick han ett alternativ. Ett språk där man kunde fånga den exakta iakttagelsen allt på en liten yta och med en fri form.
Enligt professor Ingvar Holm umgicks Martinson tidigt i konstnärskretsar. Sven ”X-et” Erixson, Ragnar Sandberg och Inge Schiöler fanns bland vännerna och inspiratörerna.
Självporträttet, Eldareporträtt, från 1934 har en brutalitet och styrka i färg och föredrag som översatt till litteratur hade varit främmande för Martinson under åren närmast efter debuten. Kanske kan man tala om en utveckling parallell med den som Inge Schiöler genomgick i sin kamp under Stockholmsåren för att driva upp färgen, skriver Ingvar Holm.
Sambanden blir inte sämre av att vår mästerfotograf Hans Hammarskiöld kallar sitt porträtt av Carl Sandburg sin mest kända bild. Det kom till i augusti 1959 under Sverige-Amerika dagen då Sandburg satt på första bänk på Sollidens scen på Skansen och just skulle till att gå upp för att hålla tal. Ett träd skuggar ansiktet. Med teleobjektiv fångar fotografen författarens profil. En enda exponering, var allt han hann med. Det räckte. Bilden var en sensation. Han insåg att med hjälp av det ovanliga ljusspelet och en skarp kontrast kunde bilden bli magisk.
Hans Hammarskiöld dokumenterade också tillsammans med den kända journalisten Jolo (Jan-Olof Olsson) Sandburgs enda resa till föräldrarnas födelsehem i Appuna och Åsbo i västra Östergötland.
