EN HISTORIA FRÅN KLARA
PÄR RÅDSTRÖM BERÄTTAR FÖR BJÖRN NILSSON 1960
– Har du hört den om Monte Cristo och myran, frågade han. Det hade jag naturligtvis inte, eftersom han hade hittat på den själv.
Det var så att när Monte Cristo suttit fången på det här slottet IF i tio år så fick han en dag höra ett litet rasslande ljud, världens pyttelilla rassel alltså. Men har man suttit fullständigt isolerad i tio år som Monte Cristo så har man ju skärpt hörsel.
Klockan var fyra på eftermiddagen, precis fyra.
När Monte Cristo tittade efter fick han se en myra kila tvärs över golvet. Hon kom ur ett pyttelitet hål i ena väggen och försvann in i ett likadant i väggen mittemot.
Monte Cristo stirrade efter myran. Hon var ju den enda levande varelse han sett på tio år, utom fångvaktarna. Men de räknades inte.
Nästa dag upprepades samma sak. Ett pyttelitet rassel prick klockan fyra, och så en myra som kilade i väg över golvet.
Och likadant den tredje dagen.
Monte Cristo kände att han måste signalera till myran på något sätt, tala om att han var en vän och inte tänkte slå ihjäl henne – och så drog han loss en tråd ur sin gamla trasiga kavaj och la den i myrans väg.
Hon stannade och funderade en sekund. Sedan tog hon tråden och försvann in i hålet.
Klockan fyra dagen efter kom hon tillbaka. På huvudet hade hon en liten mössa som hon virkat sig av Monte Cristos tråd. Hon tittade efterforskande på Monte Cristo. Sedan lyfte hon på mössan, mycket artigt, och försvann.
Monte Cristo trodde förstås att han hade fått spader. Men nästa dag kom myran tillbaka, och då fick hon en tråd till.
Dagen efter hade hon virkat sig en väst. Hon var flitig som en myra.
Till slut blev hon lika välekiperad som hon var punktlig. Hon hade byxor och väst och rock och på fötterna små sockor som hon stickat sig av Monte Cristos grå hår. Kunde behövas, det var kallt som fan på slottet If om vintern.
Som tack brukade hon underhålla honom lite. Ibland snurrade hon runt på ett ben, ibland stod hon på huvet i flera minuter, nästan ända tills hon fick blodstörtning. Farligt. I utbyte lärde Monte Cristo henne att dansa som folk – menuett och carmagnole och så där. Hon hade sångröst också, fast hon aldrig skulle ha blivit någon bra wagnersopran. Men arior av Gluck och Grétry sjöng hon klockrent om man la örat till.
Man kan säga att Monte Cristo överlevde tack vare myran.
Du minns hur det gick till när han räddade sig från If. Han låtsades vara död. Fångvaktarna sydde in honom i en säck och slängde honom i havet uppe från fästningskrönet. Nere i bränningarna sprättade han upp säcken med en kniv som han smugglat med och började simma mot land.
I ena handen hade han myran. För att hon inte skulle dö av syrebrist stannade han upp emellanåt och andades in i handkupan, visserligen bara kolsyra men ändå ( och jag skall aldrig glömma detta med kolsyran: som om själva fabulerandet kunde upphäva biologins grundlagar).
De kom i land mer döda än levande. Myran kröp ner i kavajfickan och somnade. Monte Cristo låg medvetslös i strandgruset ett halvt dygn.
Det var natt när han vaknade, Långt borta såg han ett ljus som han började gå mot. Det var fönstret i ett kustvärdshus.
Han beställde biffstek och en flaska bourgogne där. Han fick biffstek och en flaska bourgogne. Tänk dig det: den första människovärdiga middagen på tio år. Kanske blev han lite full av så mycket vin, kanske blev han lite sentimental. Kanske ville han bravera lite.
Alltså halade han upp myran ur kavajfickan. Hon hade bästa gåbortkostymen på sig. Monte Cristo satte försiktigt ner henne på bordet.
– Ta en menuett, sa han
Och det gjorde myran, med alla turer som hon lärt sig.
Monte Cristo kallade på värden. Värden var före detta gardesgrenadjär och bred som en lagårdsvägg. Han brukade mörbulta sina biffar med bara händerna.
– Titta, sa Monte Cristo. En myra som dansar.
Värden tittade en halv sekund. Sedan drämde han till så bordet skakade.
– Förlåt herrn, sa han. Har aldrig förekommit ohyra förr i mitt hus, herrn. Förstår inte hur den kommit in. Bedyrar att det aldrig mer ska hända här, herrn.