Hans Hammarskiöld

 

bild_hh_hans hammarskiold

Hans Hammarskiöld avled den 12 november 2012 vid 87 års ålder.

Jag lärde känna Hans Hammarskiöld år 2001 när jag höll på att förbereda en utställning om den amerikanske författaren Carl Sandburg. Hans Hammarskiöld har sagt om sitt porträtt av Sandburg – som han tog på Skansen i Stockholm den 9 aug 1959 i samband med Sverige-Amerika-dagen:

Det är mitt kanske mest kända porträtt, ja min mest kända bild över huvud taget”.

bild_hh_carl_sandburg2

Tillsammans med journalisten Jolo, Jan-Olof Olsson, bevakade han Sandburgs besök i Sverige och inte minst besöken i Östergötland där Sandburgs föräldrar föddes. Hans Hammarskiöld lät mig få tillgång till ett stort antal bilder från Sandburgs besök i Östergötland.

Ur Svenska Dagbladet 2008:

Objektivt Sett Vad fordras av en bra fotograf? Redan som 30 åring svarade Hans Hammarskiöld på frågan genom att skriva en fotolärobok. Ett halvt sekel senare är fotografen som bidrog till ett paradigmskifte i svensk fotografi fortfarande aktiv med kameran.

En gentleman med attityd

Fotobok

Hans Hammarskiöld (foto)

Kurt Mälarstedt (text)

Foto Hammarskiöld. Tiden och Ljuset 247 S. Bokförlaget  Arena

Tiden och ljuset är två centrala begrepp inom fotografin och också undertiteln på en stor, nyss utkommen, retrospektiv bok: Foto Hammarskiöld, som speglar Hans Hammarskiölds hela fotografiska livsgärning. Eller i alla fall som den sett ut fram till nu. Fotografen själv är fortfarande, 83 år gammal, i högsta grad verksam och har planer på nya böcker utöver de 25 han redan åstadkommit, ofta som samarbetsprojekt med olika textförfattare.

Många av böckerna har tillkommit på initiativ av fotografen själv och haft kulturhistoriska teman.

Några av de mest kända har han gjort tillsammans med författaren Per Wästberg och Anita Theorell, till exempel ”Minnets stigar” från 2001, som belönades med Augustpriset i fackboksklassen och är en skildring av svenska kyrkogårdar, och ”Resa i tysta rum” från 2004, där upphovsmännen uppsökt svenska slottsbibliotek.

Bara 30 år gammal gav Hammarskiöld 1955 ut den numera ofta antikvariskt efterfrågade fotoläroboken ”Objektivt sett”, där han trots sina unga år gör en erfarenhetsdiger och närmast farbroderligt välformulerad genomgång av allt vad som fordras av en bra fotograf, både vad gäller teknik och mänskliga kvalifikationer. Recept på tillverkning av egen framkallningsvätska paras med livskloka och humoristiska råd om hur man bäst närmar sig ett motiv utan att väcka uppmärksamhet. Allt illustrerat med bildexempel ur den egna produktionen.

Tiderna har onekligen förändrats. Vilken ung fotograf i dag, med egen konstnärlig karriärhunger, skulle ägna kraft och tid åt en sådan uppfostrande gärning?

Hammarskiölds fotografiska karriär började med att han som 21åring vann en fototävling och fick hederspris för ”levande bild”. Några år senare, 1949, kom det stora genombrottet i samband med att han tillsammans med andra namnkunniga unga fotografer – Sten Didrik Bellander, Rune Hassner, Astrid Bergman, Sven Gillsäter och Lennart Nilsson, för att nu bara nämna några – gjorde en gemensam utställning under rubriken ”Unga fotografer”.

Utställningens experimentella och uppkäftiga attityd, som bottnade i de starka influenser som efter kriget nådde Sverige från bland annat USA, blev ett slags paradigmskifte i svensk fotografi och ledde så småningom till bildandet av gruppen Tio fotografer, aktuella i höst genom en stor samlingsutställning på Lunds konsthall.

DN-journalisten Kurt Mälarstedt, som står för texten i ”Foto Hammarskiöld”, har följt fotografen i minnesspåren genom ett fotografiskt liv av nästan osannolik bredd. Från den prisbelönta debuten med den närmast bonderomantiska bilden ”Plöjning i morgondimma”, över eleganta modebilder för Vogue, grovkorniga reportagebilder från tjurfäktningar, grafiskt renodlade

formexperiment, detaljskarpa naturskildringar, psykologiskt inträngande personporträtt, bildspel för ASEA, finstämda barnskildringar och en lång serie kvalitativt högtstående illustrativa bilder av arkitektur och miljö.

Det är inte helt lätt att sätta fingret på det specifikt ”Hammarskiöldska” i ett livsverk med denna spännvidd. Otvivelaktigt är kvalitetstänkandet en genomgående ledstjärna, men Hammarskiöld är inte en fotograf som lämnar starka avtryck av sin egen person i bilden. Snarare en som underordnar sig och med ett slags passionerad svalka och en elegant linjeföring arbetar för att utvinna mesta möjliga av motivet.

Hans fotograferande tycks vara en motsägelsefull blandning av ödmjukhet och stora ambitioner. Ett närmast klassiskt gentlemannamässigt förhållningssätt som handlar om att inte framhäva sig själv men ändå med värdighet fylla ut sin plats.

Förmågan att anpassa sig till alla sorters människor och situationer blir tydlig i en serie bilder från London i mitten av 50talet. Här syns också ett inflytande från andra stadsflanerande fotografer som till exempel Henri Cartier Bresson. Ett socialt patos och en blick för humoristiska detaljer är några av de ingredienser som är gemensamma. Med sin smog och svärta och sina tydliga sociala klyftor fördjupade strövtågen i staden Hammarskiölds fotografi och gav det än mer skärpa och tyngd. Se bara på bokens omslagsbild av den tatuerade agitatorn vid Waterloo!

Redan 1952 tog Hammarskiöld ut svängarna i sitt porträttfotograferande med den nästan spöklikt hårt ljussatta bilden av deckarförfattaren Maria Lang, alias Dagmar Lange. Den skygge konstnären Einar Hylander nalkas han med betydligt försiktigare medel och avbildar honom knappt synlig, som en skugga bakom fönsterglas. Samma respekt för varje människas specifika värdighet, oavsett ålder och ställning, präglar de välkända bilderna av fotografens egna barn. Små människor på upptäcktsfärd i en främmande värld, sedda med respekt för varje levande varelses rätt till integritet.

Marie Lundquist

Publicerat i Svenska Dagbladet

Hemsidabilder 007 Hemsidabilder 008 Hemsidabilder 011

Hits: 215